Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Litteratur är ett enkelt spel

”Football is a simple game. Twenty-two men chase a ball for 90 minutes and at the end, the Germans always win.

Citatet kommer från den engelske anfallaren Gary Lineker och har med rätta fått klassikerstatus.

Jag bläddrar i DN denna morgon och undrar om inte vi bör skapa en svensk variant:

”Svensk skönlitteratur är ett enkelt spel. Det ges ut böcker och så får Sara Stridsberg pris för en av dem. (Skulle hon vara upptagen har Kristian Lundberg, Liv Strömquist samt Lena Andersson jour.)”

Den svenska litterära priskulturen är så bedrövligt nervös, inskränkt och tråkig att jag storknar. Kan det vara så här tro:

1. Priser delas ut i tävlan. Det BÄSTA ska utses. I så fall är det rimligt att samma fåtaliga pristagare kommer ifråga så ofta.

2. Priser delas ut för att framhäva olika förtjänta konstnärliga prestationer, i vilket fall det nuvarande utfallet ter sig helknasigt, eftersom det ju finns otroligt många olika prestationer som verkligen förtjänar att lyftas fram.

3. Priser delas ut för att framhäva utdelaren. Detta leder till nervositet. Man får inte hamna fel. Man måste ta någon som någon annan redan har sagt är bra. Man måste ge pengen till någon som i sig själv redan uppbär en viss prestige, så att denna prestige går åt båda håll mellan prisinstitution och pristagare.

Dessvärre tror jag att trean är vanligast.

Eller… jag känner mig helt säker på att trean är vanligast.

Detta är – förstås – ingen kritik mot Sara Stridsberg eller någon annan som har fått många priser för sina skönlitterära verk. Självklart inte. Men om man vet något om hur svenska skönlitterära författare normalt sett har det ekonomiskt (med mycket få undantag finansierar de sitt skrivande genom andra jobb; litteraturen i sig ger tillräckliga livsomständigheter för högst några hundra författarskap i Sverige) så kan man bli rätt upprörd över det här.

Vi har en rätt rik mecenatkultur i Sverige på just denna punkt: vi har gott om stipendier och priser för konstnärliga prestationer. Var och en som sitter i en sådan jury har ett ansvar för att välförtjänta upphovspersoner belönas, och att dessa välförtjänta inte alltid är desamma. Risken att hamna ”fel” ibland, och välja ett författarskap som på sikt visade sig mindre betydelsefullt… tja. Klarar ni inte att göra det där valet ska ni kanske inte sitta i en jury? Om ni inte är beredda att ta risken ska ni kanske inte dela ut några priser?

Föredömet är förstås Borås Tidnings debutantpris. Vill juryn där lyckas med sin kanon, då finns det ju bara en sak att göra: läsa noga. Och så tänka efter ordentligt. En modell att ta efter för fler.

Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.