Livet verkar mindre trasit när man rimmar på en Facit

En dag fick jag ett skrivmaskinsskrivet brev. En vers. Undertecknad av ”Farfar, 83 år”. Ingen annan avsändare. Han kritiserar mig för en artikel jag skrev. Tror jag.

Man får sådana brev ibland, och finns det ingen avsändare är det ju inte mycket att göra – man kan inte svara. Men den här gången blev jag lite frustrerad över det, mest för att jag hade velat fråga honom vad han menade. Det säger kanske något om hur påverkad jag är av de sociala mediernas dynamik. Jag frågar mig två saker:

Hur kan man känna tillfredsställelse av att skriva och skicka något som man vet aldrig kan besvaras?

Vad är poängen med att skriva och publicera/sända om man inte vet att det skrivna kan föda något nytt?

(Tage D skrev rubriken.)

0 svar på ”Livet verkar mindre trasit när man rimmar på en Facit

  1. Andreas, jag tror fanskapet uppnådde sitt mål, just att göra dig frustrerad.

    David, Tyresö

  2. Kollegan Lovisa fick ett sådant häromdagen. Maskinskrivet, överskrift ”Lilla du”, adresserat Sydsvenskan, Malmö, Bagdad.

    Man kan inte ens svara standard Tack för ditt mail. Inte heller skaka av sig lika lätt.

  3. Såna där människor tror jag mer vill få ur sig saker – än att dom vill få in det i dig, om du förstår vad jag menar.

    Jag fick ett vykort för ett tag sen, skrivet med gammaldags handstil men också med diverse glittriga klistermärken på. Vykortet föreställde en brandman med en kattunge. Jag är fortfarande förvirrad över avsändarens ålder.

  4. En del inlägg på bloggar – både egenpostade och kommentarinlägg – drunknar ju också i spam, dumkommentarer eller ställer tydliga, smarta frågor som ingen sen gör ett vettigt försök att besvara. Det förmodar jag att du också varit med om, man borde kanske räkna det som ett ”naturligt spill” som hör till bloggandet?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.