Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Mamma online

För att lära sig saker om internet ska man inte krångla till det: Man ska se sig omkring. Hur används internet av de människor jag känner som inte i någon mening är i branschen?

I går inträffade det roliga att min mamma skaffade konto på Facebook. Och då gör jag givetvis mitt andra avsteg i ”bara Up With People-folk på Facebook”-policyn. (Det första är Jenny, som tjatade så ihärdigt att jag skulle hänga på…) Alla som läser här som känner mamma – skicka en inbjudan!

5 Kommentarer

  1. Marcus Almgren den 12 maj, 2009 kl 08:41

    Detta gav mig en god anledning till att fortsätta wikipediaspåret här istället:

    Jag är programmerare, och jag och mina kollegor befinner oss i en bransch där utvecklingen (i termer av teknik, teknologi och best practices) går rasande fort och det är en ständig utmaning att hänga med och lära sig nya saker.

    I kombination med sedvanliga tighta projektdeadlines är det sällan tid att sätta sig ner och läsa en artikel eller bok för att sätta sig in i en potentiell lösningsmetod, och då är det vanligt med googleprogrammering där man helt sonika försöker hitta någon annan som haft samma problem (och förhoppningsvis löst det) för att mer eller mindre kunna kopiera lösningen.

    Så är verkligheten, och tack vare programmerarnas extremt höga nätnärvaro och altruism så svämmar nätet över av forum, bloggar och siter med tips & tricks till ungefär alla utvecklingsrelaterade problem som finns.

    Så okej, säg att jag googleprogrammerar och tar ett stycke kod som jag egentligen inte fattar och proppar in det i mitt program. Alla är glada fram till den dag då något går snett, komponenten failar, eventloggar fylls av kryptiska felmeddelanden och ingenting funkar längre. Och vad som värre är, ingen fattar heller varför det inte funkar eftersom ingen fattade lösningen till att börja med.

    Är det nätets fel, det som hänt? Är det bloggarnas fel, är det de som har gjort en tabbe och föreslagit en dålig lösning? Är det Googles fel, som kanske rankade en dåligare lösning högre än en bättre lösning? Eller är det mitt fel — som utvecklare — som tog en genväg som visade sig leda rätt ut i ödemarken?

    Parallellen här är ju uppenbar, men jag understryker den ändå: Att en dödsruna blir fel i ett par papperstidningar är etthundraprocent googlejournalistens fel. Att gymnasiearbeten nu produceras genom Ctrl+C, Ctrl+V (istället för Bra Böcker-transkription, väl att märka) är upp till ansvarig lärare att stävja och kanske som en bonus förklara tillvägagångssättets olämplighet för eleven. (Men det är kanske dumt att förvänta sig för mycket av en genuint medelmåttig yrkeskår.)

    I ett överflöd av information får den klipske oanade möjligheter till att in i minsta detalj utöka, förstå och säkra sin kunskap. Puckon skiter i vilket och kopierar. Än sen då?

    Låt lexikonen brinna. Älska informationsrevolutionen. Take pride in your work.



  2. Andreas Ekström den 12 maj, 2009 kl 09:24

    Ja, var ansvaret ligger är det ingen som helst tvekan om. Se min uppmaning som en påminnelse om att ta detta ansvar.



  3. Gunilla den 13 maj, 2009 kl 02:12

    Vad bra att du har avskaffat ”bara blogga varannan dag”-policyn!



  4. Andreas Ekström den 13 maj, 2009 kl 05:44

    Ja, det höll bara de första två åren… Med Hemliga pappan-bloggen kom jag i gång varje dag, och sedan blev det en vana…



  5. Gunilla den 13 maj, 2009 kl 06:18

    Det är svårt att upprätthålla nätpolicies. Jag har försökt tillämpa Facebookpolicyn att enbart ha med människor jag träffat i levande tillstånd där, och absolut inga redaktörer, men den regeln har många undantag…

    Min mamma är också en relativt bra Internet-mätare.
    Jag har försökt förklara för henne att hon skulle kunna använda Facebook, men det faller förstås på att det nog inte är många av hennes bekanta som finns där.
    Mamma har faktiskt en blogg som jag lagt upp, men hon skriver aldrig på den efter att ha testat. Dels är hon inte så förtjust i att sitta vid datorn mer än för diverse plikter, vilket i sig är en hel del datortid; dels är hon övertygad om att hon skulle bli drabbad av näthat och elaka kommentarer. För det har hon läst i tidningen drabbar bloggare. Att hennes blogg på grund av sitt innehåll knappast skulle generera några attacker eller läsarstormar tror hon inte alls på… Samtidigt drömmer hon om att få skriva krönikor i Svenska Dagbladet, som hon anser borde ha fler äldre skribenter, men hon är inte det minsta beredd att blogga fram lite arbetsprover. Så det hänger inte ihop riktigt…
    Men bankärenden på nätet är numera inga problem!

    Pappa är däremot ett annat kapitel… Han har redan blivit omsprungen av sitt fyraåriga barnbarn.



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.