Mannen på gatan

En redaktör skickade ut mig på stan med en liten digitalkamera för att göra en enkät. Porträtt och fråga och lite småbitar för att öka på finishen. Lika journalistiskt old school som en polisnotis om en cykelstöld.

Det händer att jag högtravande lovar mig själv och andra att aldrig bli så trött eller stroppig eller fin i kanten att jag inte är beredd att göra det som behövs för morgondagens tidning. Ändå försökte jag latmasklikt slingra mig ur det utlagda uppdraget.

Jag skäms verkligen för det. Och det var en nyttig varningsklocka – för när jag väl kom ut på stan och flög på folk med min fråga och min kamera drabbades jag av rena lyckoruset. Det är ju det här som är grunderna! Frågor och svar! Människor på gatan!

Ämnesmässigt och intressemässigt är jag väl för all del kulturjournalist. Men min yrkessjäl är lokalreporterns, det är alldeles klart. Och jag ska aldrig aldrig sluta vara beredd att spotta i nävarna och bara se till att få jobbet gjort. (Skulle jag visa sådana tendenser, så ta och klappa till mig. Rätt i fejset bara.)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.