Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Människostor parentes

Kastas mellan känslor, kastas upp och ner i humöret i korta sjok. Intensiv lycka och grådaskig deppighet, underbar bröllopsfest i helgen och oproportionerligt vemod av att åka därifrån, rolig skriftväxling med en vän och orolig skriftväxling med en annan, en känsla av djupaste mening och djupaste meningslöshet under författande av samma artikel, längtan efter höstens roliga grejer och fruktan inför desamma.

Jag som brukade vara så balanserad att folk – inte riktiga vänner, men ytliga bekanta – blev provocerade av det.

Blir lite trött på mig.

Slut på det privata meddelandet. Återkommer med frejdigt bloggande på tema medier, kultur och mat och sånt som jag gillar någon annan dag.

8 Kommentarer

  1. Farmor Ekström den 29 augusti, 2011 kl 05:02

    Det är det som är livet, ambivalensen, tror jag..



  2. Nattens biblioteks den 29 augusti, 2011 kl 08:51

    Skönt att känna att man inte ensam om att kastas mellan känslor.



  3. Andreas Ekström den 29 augusti, 2011 kl 09:13

    Farmor E: Störigt.

    Nattens Siri: Det är väl därför man bloggar? Att få höra ett eko när man skriker ut i rymden…?



  4. Rikard Lehmann den 30 augusti, 2011 kl 07:53

    Det låter mänskligt.
    Om man kan tala om motsats är det att vara nollställd? Som ett rakt snöre?
    Hur kul är det?



  5. Andreas Ekström den 30 augusti, 2011 kl 09:41

    Nej. Visst. Men jag skulle hellre ha de där stora variationerna mer… enhetligt. Svårt att förklara, men jag kan tycka att svängningarna är inom för små ytor ibland.



  6. Marie Breskic den 31 augusti, 2011 kl 10:58

    Är det inte ålder och erfarenhet som är boven? I somras var jag på besök i min kyrka i Sverige. Där var pastorn som slutar och drar vidare och där var gamla kompisen som var på tillfälligt besök från utlandet och andra som tidigare tog plats i mitt liv men som nu reducerats till ett hej och i bästa fall en kram. Jag tog till lipen helt enkelt, över alla människor och perioder i livet som tagit slut och insikten att den tid jag just nu befinner mig i också kommer att ta slut. Sådan var jag aldrig förr, med den sammanblandningen av lycka och sorg.



  7. Andreas Ekström den 31 augusti, 2011 kl 11:21

    Jacques Werup har sammanfattat den mänskliga erfarenheten som en enda lång övning i att ta farväl. Det är så oerhört drabbande.



  8. Marie Breskic den 2 september, 2011 kl 10:37

    Nu tror ju jag på ett sorts evigt ”hej” också. Så där deppigt behöver det alls inte vara. Men det kan också hända att känslan av meningslöshet och sorg mitt i det meningsfulla och lyckliga inte är annat än helt vanlig trötthet.



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.