Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Mariestad och jag, we’re like this

Har en pappaboksläskväll i kväll klockan 18 på biblioteket i Götene. Det blir säkert bra, men hur det än blir så kan det inte toppa den i Mariestad i går. Vilka suveräna människor! Bland dem fanns det unga spanska paret med sin sjumånaders grabb, den blivande mamman, den nyblivna farmodern och så kvinnan som var krigsbarn och hade kommit till Blekinge utan nästan hela sin familj.

”Men jag fick ett bra liv i Sverige ändå”, säger hon efter min läsning, och rösten sviker henne lite.

Jag skriver det här på måndagskvällen på bussen mellan Mariestad och Töreboda. Buss 504. I Töreboda ska jag ta tåget mot Göteborg, där jag ska ta tåget till Kungsbacka, där jag ska hämta bilen och köra hem till mamma och pappa. Jag kommer kanske i säng halv tolv.

Om det är värt det, sådana här dagar? Inklusive yrsnön i Skövde på vägen upp?

Ja, det är värt det, så otroligt mycket värt det. Jag är så glad och tacksam att jag just nu får chansen att göra sådana här saker. Komma till Mariestad en vanlig måndag, äta en carbonara (som var som Sveriges VM-kvalgrupp: kunde varit mycket värre) och gå ett planlöst varv i en liten stad som jag kanske får besöka en enda gång i livet.

Jag kom fram till det pampiga biblioteket någon halvtimme för tidigt. I det rum där läsningen skulle vara fanns en flygel av tyskt fabrikat, och jag smög in och spelade lite. Stängde dörren noga först. Den där lilla filten som ligger längst in på tangenterna, i skarven mot själva pianot liksom, var blåfärgad. Det är ovanligt, den är alltid röd eller grön.

Sedan fick jag träffa bloggläsare och bokläsare och ”intresserad allmänhet”. De var tjugo personer i går, den intresserade allmänheten, inklusive teamet från Mariestadstidningen. De ville prata, inte bara lyssna, de ville diskutera och ge sin syn och de ville stanna kvar efteråt och prata mer. Precis så som det ska vara när det är som bäst. Det uppstår något, och jag svär att jag skulle känna igen varenda en av besökarna om jag sprang på dem på gatan.

Och nu fortsätter resan hem i kvällen. Töreboda station håller med ”3:de klass wäntsal”, enligt en skylt. Jag sitter här alldeles själv, och inser plötsligt att jag kan dra på iTunes med full volym utan att störa någon. Det är bra högtalare i den nya femtontummaren. Narigt väder ute. Intercitytåget är några minuter sent, och jag funderar på hur de har det, riktiga författare, som lever så här femtio eller hundra dagar om året. Om de tröttnar på att se sådana här ställen. De borde inte.