Gläder mig åt allt jag KAN göra. Alltså inte bara i pandemitider, utan som allvarligt kroniskt sjuk.
Jag är trött, men mitt immunförsvar är inte svagare än någon annans. Jag tränar styrka och promenerar. Jag lagar all mat i hushållet, tvättar och städar en del. Jag hjälper Lisa med att läsa manus till hennes kommande bok om organdonationer och organtransplantationer. Jag tackar nej till att medverka i olika saker som har med det att göra och hänvisar vidare; jag har gjort min grej i och med föreställning – bättre att Lisa deltar när djupare kunskap efterfrågas.
Jag är rekordmycket med mina barn. Jag har städat lådan med random elprylar i köket. (Alla har en, min möter nu alla standarder, AAA och AC/DC men framför allt OCD.) Jag pratar länge i telefon med människor jag tycker om, och har många chattar och Wordfeud-partier i gång. Jag kollar minst ett klipp om dagen med Chef John, min vägledare och mitt ljus i mörkret. Jag gör iste med olika smaksättningar, handlar åt min svärmor, gör ärenden.
Koncentrationen sviker mig på grund av sjukdomen. Jag ser ibland att jag har skrivit fel i sms, jag brukar vara noga med att inte göra det. Det är som om hjärnan inte riktigt har samma koll.
I dag? Hämtar ut lamm för korvproduktion vid tre. Och vid fem kopplar jag upp mig mot sakkunskapen i Milano och får mig en livelektion i parallell-gnocchi.
Lev vidare, klokt och med full kraft! Det är ju kul ju!
Hej!
Jag kan inte kommentera på FB, så jag gör det här istället: Du skrev om vad psykologen sagt om att det är din tur att bli omhändertagen. Då kom jag på något som Bang skrev om vad en svårt sjuk man hade sagt, ungefär såhär: ”Det enda jag vill är att få vara med i deras liv, att folk inte ska sluta inkludera en bara för att de inte vet hur man ska förhålla sig till min sjukdom.” Varför kom jag att tänka på det hör? Möjligen för att det är något som andra kan göra för dig, speciellt dina barn. En liten sak som jag tror att ett barn skulle bli glatt inför eftersom det är något de KAN! Jaja, det var min 25-öring.
Ps: min son fick en ny hjärtklaff från en annan människa när han var åtta.och hans medfödda missbildade pulmonaris klaff var bortom all räddning och vi är tacksamma bortom ord till den människa som trodde på MOD:s budskap att anmäla sig till donationsregistret. Den har hållit i 17 är nu och vid senaste kontrollen gav läkaren den minst två år till. Vår tacksamhet känner inga gränser. Utan den hade han dött av hjärtinfaŕkt då hjärtmuskeln vuxit så stor pga arbetet med att få den läckande klaffen att kompenserar med fler slag.
Tack! Intressant och fint att höra!