Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Mer 80 än 80 självt

Och visst, självklart, var fantastiska H.E.A.T mina absoluta favoriter i melodifestivalen. Så mycket åttiotal lät det aldrig ens då. Allt är med: Det tvåstämmiga gitarrsolot, halvtaktspartiet, höjningen, smygingången i andra versen… Det är som om låtskrivarna Niklas Jarl och David Stenmarck tagit Desmond Childs verktygslåda och bestämt sig för att använda allt. Så jävla bra.

Sångaren Kenny Leckremo (Kenny Leckremo, det är inte ens ett artistnamn!) må se ut som en 35-årig kopia av Anders Tengner, men han är nyss fyllda 23. Hans röst sviker inte på en enda ton. Och kolla hans leende när låten är slut, klippets allra sista sekund. Så ser en man ut som älskar sin musik.

8 Kommentarer

  1. gustav den 17 mars, 2009 kl 03:19

    JAA! Det borde verkligen fått bli H.E.A.T. i lördags. Så underligt att ingen noterade just hans fantastiska sång men alla jiddrade om SDF eller Ugglan.



  2. Andreas Ekström den 17 mars, 2009 kl 03:48

    Verkligen, otrolig styrka och bärkraft! Liksom storslaget episk i tonen som Joey Tempest, men amerikansk på samma sätt som Kip Winger och Joe Lynn Turner i klang och frasering. Och en skön kontrollerad dist som påminner mig om Mats Levén och inte minst den geniale Eric Martin.



  3. gustav den 17 mars, 2009 kl 05:57

    haha nu blev jag bortkollrad. min metal-specialité är thrash, black och döds. men jag tror dig!



  4. Andreas Ekström den 17 mars, 2009 kl 10:29

    Aha, nej, det är för hårt för mig. Jag måste ha romantik också.



  5. isak den 19 mars, 2009 kl 01:09

    Trött argument men vad har melodifestivalen egentligen med melodier att göra? Jag köper att det är jätteskoj att ha något gemensamt att prata om över jobbkaffet men hur urvattnat och konformt får det bli. Ac/dc intro vrål, ett gitarrstick, blaskig trumtrumma, kick innan refrängen och blask till repeat. År in och år ut. Ingen tröttnar. Musiksvensken tillåts vakna, som när Ledin, Uggla, Allsång med sommarkanylen och midsommar firas. Släpp svensken loss, nu är det vår. Jag har ingenting emot personlig musiksmak, men det är just det som är för mig helt ohållbart. Alla låtar låter likadant. Samma uppbyggnad, samma ansats, samma låtskrivare till hälften av bidragen, därav de flesta dessutom liknar varandra rent utseendemässigt. Kevin Bacon teorin ligger på G-string nivå. Heller som folk i svängen skämtsamt kallar den: G-thongson.

    Levén har dyngat in med Poodles förut, Mr Big har tröttnat. Desmond har lämnat Bolton och Bon Jovi för Finland. Tur att melodifestivalen håller grytan kokande..

    Men Mr Ekström, jag ifrågasätter i din kärlek till smörig romancerock. Tvärtom. En genuint tokrolig genre. Big up yourself.

    Leendet i slutet är genuint, inte konstigt med tanke på att det reduceras till just en kuriositet vilken tas fram en gång om årets, skakas av, möjligt ett olidligt antal fler gånger i radio, för att sen lida i tysthet inuti ett par dammiga gamla spandex tills evigheten till slut kväver minnet. Den bittra bittra melodifestens sanning.

    P.S Håll det bra bloggandet vid liv, länge leve Andreas! D.S



  6. Andreas Ekström den 19 mars, 2009 kl 05:59

    Mats Levén hade nog inte med Poodles att göra, eller? En annan person med liknande namn? Se matsleven.com.

    Grejen är ju att jag visserligen tycker att genren är rolig, men inte för att den är ironisk eller parodisk (numera), utan för att jag tycker att det låter så bra om den.



  7. isak den 19 mars, 2009 kl 06:55

    Han som sjungit i Therion och Krux samt allas vår Yngwie. Samt bakgrundssång på ”Night of Passion” med Poodles. Medverkande även på deras skiva från 2007 Sweet Trade. Finns överallt på nätet. Jag blev osäker och kolla därför upp par gånger till.

    Min poäng är att genren just blir ironisk och parodiskt tillgjord av melodifestivalen, vars egna uttalade grundpremisser är yta, plast, kitsch och låtlåneri. Eller?

    Fenomenet, att göra upp med det förflutna genom humorn som första instans (i en het jämn strid med modet) är idag helt avgörande. Ingen humorinlindad ironi, ingen schlager (eller rockschlager). 80-talet är tillbaka, dock i en reviderad pastellfärgad av parodi genomsur kostym.

    Det är ju tokroligt, och delvis pga av att gamla rockromantiker blint vägrar se denna nya clowndräkt i kulturkonsumtionens namn. Snart kommer dock 90-talet i skottgluggen och ironin blir meta-refererande. Universums undergång? Underbara tider. Som alltid.



  8. Andreas Ekström den 19 mars, 2009 kl 07:35

    Minsann! Det visste jag inte! Ja, kör honom vart som helst, han behövs överallt.



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.