Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Mike Porcaro död

Alla håller väl sig med förebilder. Personer som någon gång har gjort något som har fått en att tänka att sådär, sådär vill jag också göra. Det där vill jag också kunna. Sådan vill jag också vara.

Allt det stämmer på Mike Porcaro, som avled natten till i dag, 59 år gammal.

Michael Joseph Porcaro var en av tre söner till slagverkaren Joe Porcaro, en makalös musiker. Alla de tre bröderna blev med tiden medlemmar i Toto, och utvecklade radikalt olika sorters musikalitet: Storebror Jeff – död redan 1992 i en hjärtattack som han nog hade sluppit eller överlevt om han inte hade missbrukat – blev trummisen som kännetecknades av en otrolig lätthet. Mellanbror Mike blev basisten som kunde kännas igen på sin varma ton och följsamhet. Lillebror Steve blev den experimentelle keyboardisten och låtskrivaren som under stora delar av karriären har ägnat sig åt filmmusik.

Mike Porcaro skulle egentligen bli percussionist som pappa, eller möjligen trummis, men han insåg snart, redan som barn, att storebror hade den större talangen. Bas är ingen enda basists förstainstrument, det fungerar inte så. Bas är instrumentet för oss som i förstone inte varit tillräckligt bra på något annat, eller som via ett annat instrument fått upp ögonen för orkestrering, för polyfonins alla möjligheter, eller som i fallet med Mike Porcaro: förstått basens unika roll som brobyggare mellan rytm och ton. Han har berättat om detta i en dokumentär, där han framtonar som en människa med en inre harmoni och trygghet som andra bara kan drömma om.

Han spelade på en lång rad olika instrument, var aldrig något enskilt märke trogen, men spelade såvitt jag vet alltid femsträngat. Hans sätt att spela var aldrig överarbetat. En del personer vill ju gärna skälla Toto för överarbetad ekvilibrism, och även om det finns sådant i bandets produktion så härstammar det absolut aldrig från Mike Porcaro.

Mike Porcaro fick lämna Toto för åtta år sedan, då den vidriga sjukdomen ALS började hindra hans rörelser. Bilden som finns här fångar honom perfekt, lite framåtböjd, ögonen slutna. Och i den mån man kan fånga bröderna Jeff och Mike tillsammans, när de var som allra bäst, så kan det här sällan spelade klippet av en sällan spelad låt från en konsert i Paris 1990 kanske duga. Man kan lyssna på grooven i början, men framför allt kan man lyssna från 2.40 till 3.10, eller ända till 3.30 om man vill. Det aviga breaket som sitter i varje takt, Mike Porcaros motor som rullar i gång, och så det lilla leendet där han sedan står och svajar bakom Steve Lukather under gitarrsolot. Där har vi honom. All musiken, hela personen. Den bästa basist jag någonsin har sett. Fy, nu lipar jag.

***

En kort Spotifylista, sju låtar, med några av Mike Porcaros absolut bästa tagningar, både tekniskt och musikaliskt, finns här för den som vill förkovra sig. Satte ihop den nu i all hast, den kan komma att ändras.

Mike Porcaro’s finest.

Och just det: den som just nu skulle få för sig att säga något nedsättande om Toto, Totos musik, Totos fans, Totos medlemmar eller något alls i den stilen belönas med en box på näsan och en block i sociala medier.

3 Kommentarer

  1. Tony Malmqvist den 16 mars, 2015 kl 11:40

    Mycket bra och fint skrivet. Däremot är jag mer tveksam att instämma i dina ord om att bas i första hand skulle vara ett instrument för de som inte är tillräckligt bra på nåt annat. Här kan jag dock nämna att själv spelar jag gitarr, och har alltid gjort det sen jag fick min första gitarr när jag var 13 år. främst håller jag mig till akustisk gitarr, vilket mest hänger samman med att det är just en akustisk gitarr jag äger, en Yamaha. Så därför har jag har aldrig känt mig lockad över att lira bas, det är den riktiga förklaringen jag har på det. Känner mig lite begränsad att på pränt få ner mina ord så att det på ett rätt sätt gör det rättvisa när det gäller det här, men bas är onekligen ett klurigt instrument, kanske inte alltid det svåraste instrument att få ut tonerna av. Bill Wyman har skrivit en del rätt intressanta saker om det,han om nån vet ju vad han snackar om. 🙂 Du har onekligen gett mig bra uppslag om intressant ämne att skriva ett blogginlägg om.



  2. Thomas den 16 mars, 2015 kl 09:21

    Gillar beskrivningen av bas som en brobyggare mellan rytm och ton. I jazz. new wave och funk är basen ofta en slags rörlig axel som håller samman rytmsektionen med melodilinjen (t ex Peter Hook, Derek Forbes på Simple Minds rad av starka album fråmn första hälften av 80-talet, Tina Weymouth eller Stanley Clarke) och därmed ger utrymme åt båda. Som i detta klassiska spår med Clarke – herregud, killen var bara tjugo år och väldigt ny på skiva, men spelar med en fulländning och perfekt, mjukt varierad ton som sätter sin prägel på hela låten (eller hela sidan, om vi talar i albumtermer…):

    https://www.youtube.com/watch?v=TzBebbzK8Do



  3. Andreas Ekström den 17 mars, 2015 kl 10:54

    Tack för instick och för länk, fantastiskt klipp!



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.