Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Misstänksamhet

Jag läste i Maria Svelands recension av Joyce Carol Oates för en vecka sen om hennes misstänksamhet inför kärleksförklaringar mot makar och barn. Hur kan det vara så att den som verkligen älskar sin make alls vill säga det, eller uttrycka det? Betyder inte det, i själva verket, att vederbörande inte alls hyser någon vidare kärlek till sin livskamrat eller sitt barn?

Det här är helt i linje med hur hon uttryckte sig när jag intervjuade henne för några år sedan. Det bitvisa omyndigförklarandet av andra människor, misstroendet av deras egen förmåga att formulera sin verklighet och sina känslor, stör mig något enormt. Och den enda rimliga slutsatsen blir väl nu att man måste ställa samma fråga fast åt andra hållet:

”Du som säger att du lider så mycket – det gör du väl inte? Jag blir misstänksam om någon gnäller över sin äktenskapliga relation, jag undrar om de inte har det rätt bra ändå alltså? Ni lever inte jämställt? Joho, det tror jag visst att ni gör om ni tänker efter! Du säger att du har svårt att förstå och tycka om ditt barn, det tror jag inte alls på!”

Lätt bisarrt? Javisst. Inte mindre åt någotdera hållet, vill jag understryka.

6 Kommentarer

  1. Marcus Almgren den 30 maj, 2009 kl 06:28

    Rubriken till Svelands recension borde ha varit ”Och jag som trodde vi tyckte likadant”, kanske följt av en ingress som beskrev Svelands enorma besvikelse när hon upptäckte att så inte var fallet.



  2. Magnus den 30 maj, 2009 kl 07:05

    Marcus: word. Sveland uttrycker just ett anspråk på makt över sin litterära idol – om jag har älskat dina böcker i tio, tjugo år så måste du banne mig älska mig tillbaka, och lyda mig (samma reaktion råkade Solzjenitsyn ut för i Väst efter att han landsförvisats 1974 – man stod inte ut med att upptäcka att han inte bara var liberal, och att han ställde frågor utifrån ryska erfarenheter, inte från våra)

    Och Sveland funderar inte ens över sitt behov av att bli mysigt intim kompis med Oates. Eeeh…



  3. Anna den 30 maj, 2009 kl 07:52

    ..artikeln var mer som en text för den egna dagboken tycker jag…



  4. Yossarian den 30 maj, 2009 kl 08:44

    Klockrent, Andreas!



  5. Molly den 31 maj, 2009 kl 06:06

    Jag läser det som att hon menar folk som upprepar vissa känslor som om de behöver övertyga sig själva, klassiskt exempel är förstås ’en lycklig barndom’.
    Den som har det reflekterar ju inte över det, det är bara självklart.



  6. Tatti den 1 juni, 2009 kl 02:40

    Jag tycker väldigt mycker om Oates dagbok. Fattar inte vad Sveland gnäller om.



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.