Mollackordet

Jag är inte bipolär. Det vore rena hånet mot alla som är det på riktigt att påstå något sådant.

Men som alla människor har jag klara och tydliga skiftningar i mitt humör, och därmed i mitt välbefinnande. Folk som känner mig ytligt, och det är många, brukar jag ibland titta lite skeptiskt eller överseende på, och tänka:

”Jag ser att du tänker att du vet vem jag är. Du vet ingenting”.

Glad och energisk och rolig och göteborgsk och beskäftig och pratsam. Det tänker de. De underskattar mig.

Och de har aldrig hört mollackordet.

Morfar hade det, mamma har det, jag har det. Jag tror kanske att det fortsätter att gå i arv. Och alla riktiga vänner har hört det.

Mitt mollackord klingar av existentiella grubblerier, politisk och annan nedstämdhet, vag oro som kan riktas åt olika håll, frustration gränsande till raseri över mina egna tillkortakommanden, både emotionella och intellektuella, och så slutligen en del vantrivsel i min fysiska kropp. (Jag tycker rätt ofta att jag inte är tillräckligt snygg, stilig, söt, elegant, vältränad. Ni vet förmodligen vad jag menar; jag tror att en majoritet av oss någon gång känner så.)

Ibland hörs det inte alls. Men det återkommer flera gånger i månaden. Kanske bara en halvdag, kanske lite mer. Det jagas bort med aktivitet. Rörelse och att göra-listor och vikande av tvätt. Det kommer tillbaka om jag inte gör min pyttelilla styrketräning, om jag går omkring i morgonrock en halv dag, om jag går in på fjärde-femte dagen utan att raka mig.

Men jag undrar varifrån det kommer.

Varifrån kommer musiken, frågade Ingmar Bergman i ett Sommar-program i P1, och det lär ha varit ett av de program som har berört mest under hela seriens långa historia. Det är en väldigt bra fråga.

Så varifrån kommer det, mollackordet?

Jag ska lyssna vidare.

Ett svar på “Mollackordet

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *