Under några augustidagar i Fjärås slogs jag av idén att titta till Myra mosse.
Myra mosse ser man på Google Maps och på Google Earth om man vet var man ska titta.
När jag var liten var Myra mosse ett spännande utflyktsmål. Jag minns det som en lång vandring för en fyraåring eller en sexåring, in i djupaste skogen. I själva verket var stigarna rejäla och upptrampade, och avståndet hemifrån inte ens en kilometer fågelvägen. Men det spelade ju ingen roll. Pappa brukade ta en ryggsäck med lite ved, och så gick vi dit och grillade korv. Ibland var jag där med killen i grannhuset som var sex år äldre, och fångade grodyngel för att se dem växa i ett akvarium. Det gick enkelt att ta upp dem med håv.
Vattenspegeln var alltid blank, för skogen omkring var välväxt och vindskyddande. Man kunde inte bada där, men någon gång var det en kompis som åkte skridsko.
Så nu gick vi, igen. Pappa och jag och min son, sju år är han. Det måste vara 35 år sedan jag rörde mig i den där skogen, och bara några steg in var det inte något alls som såg bekant ut. Jag hade ändå förväntat mig att åtminstone delvis hitta där. Vi lekte ju mycket i den där skogen, cyklade på stigar förvandlade till crossbanor och tog tiden med den tidens största lyx och mirakel: svarta digitala armbandsur med exakt tidtagningsfunktion. Nu finns inga spår kvar av det. Barn leker inte där längre.
Vi gick rätt länge, utan karta, det finns ändå inga uppdaterade orienteringskartor för området, och vi blev till slut osäkra. Enligt telefonen skulle vi ju stå vid mossens strand.
Jag lämnade den äldre och den yngre generationen på en liten kulle och gav mig in i den tätaste skogen för att ändå se mig omkring lite. Tittade på telefonen igen, som inte gav tillräckligt exakt hjälp.
Slutligen hittade jag den torra avrinningsbäcken på bortre sidan, och började ana konturerna av det som en gång varit Myra mosse. Nu ordentligt igenväxt med tuvor och unga björkar.
Jag letade mig tillbaka, och min son fick den enda fikan, en medhavd läsk och så några nyplockade björnbär och vildhallon. Jag bar honom på axlarna genom de värsta snåren och han spanade efter brännässlor.
Myra mosse finns ej mer, så hit behöver vi inte gå igen, konstaterade pappa och pekade ut vart han snart ska gå i stället: pålitliga marker för trattkantareller.
Hej. Jag sitter numera i Halmstad och fick ett sånt sug efter barndomen och Myra mosse att jag vände mig till google. Då dök du upp. Svaga minnen tog form, och jag minns faktiskt dig! Jag är född 1984, bodde i Fjärås, eller i Måå som farmor sa, och åkte visst skridskor på mossen. Tänkte att när jag är och hälsar på föräldrarna så ska jag minsann släpa med mig min nioåring till mossen och kika. Tråkigt att läsa att den inte är mer. Men… Jag tror jag behöver se det med egna ögon!
– Lina
Gör det, kanske kan myren ”återskapas” om det kommer nya tillräckliga vattenflöden? Vi var ju där mot slutet av en ganska lång och torr sommar. Återkom gärna med rapport! 🙂
Jo visst finns myra mosse, jag bor bredvid bäcken som led ut från utloppet i Myra narieberg som det heter. Viset är den inte en 100% vattenspegel men just nu bor det tranor där.
Bada och fiska är inte att rekommendera, men skridskor är det många som åker när isen ligger.
Vad fint att höra, då var det en tillfällig torka då vi var där!