Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Nattpass

Det nu avslutade sommarjobbet som krönikör har fått mig att minnas (ja, inte för att jag skulle ha glömt dem) några av de bästa och roligaste kolleger jag någonsin har haft:

De som tog hand om mig och visade hur man redigerar en kvällstidning när jag var 21 år och kom till Expressens sportredaktion med kanske totalt tjugo QuarkXPress-pass bakom mig på Göteborgs-Posten, inte mer.

Hade jag begripit hur liten erfarenhet jag hade så hade jag aldrig ens vågat försöka.

”Du kan göra så här också”, sa alltid Jonas Fond. Som om han presenterade ett likvärdigt alternativ. Det gjorde han inte, han presenterade ett bättre. Men han ville peppa mig och uttryckte sig snällt.

”Frågan är om vi inte kan träna lite mer på den rubben”, sa alltid Jonas Esbjörnsson. Det var alltså ”vi” som skulle göra det. Att mitt första utkast inte satt där det skulle var kollektivets ansvar och problem, det var absolut inte mitt fel.

”Korr och dash”, sa alltid Johan Hedell, som lärde mig vad detaljgranskning av en färdig tidningssida verkligen är. (Dash var Expressen-speak för ”utskrift”. Minns inte varför.)

”Man måste ju njuta av livet för helvete Andreas va!”, sa alltid Janne Johansson från Norrland, en helt fantastisk kille som ingjöt mod och lugn och känslan av att det är kul att jobba. Han fick mig att skratta vartenda pass. Han bjöd frikostigt på Toblerone. En gång, på ett morgonpass, var jag het på gröten och halvgangstrade mig till att skriva ett jobb som nog han egentligen både var sugen på att göra och skulle ha gjort bättre. Det var drygt och överkarriärigt gjort av mig och jag ångrade streberfasonerna nästa dag. Han bjöd på mera choklad. Ingrep när han såg att jag var på väg att göra fula sidor. ”Vi kan nog vässa lite så här du Eklund”, sa Janne. Jag tror han alltid gjorde så, gav smeknamn i form av efternamn som var nästan rätt. Jag har för mig att han gick till Aftonbladet sen, och där är han kvar (om det är samma Johansson). Skulle jag starta en ny tidning i dag och vilja bygga upp en stark kollektiv redaktionskänsla samt säkerställa redaktionell trivsel för samtliga så skulle jag ringa Janne direkt. Mängden jobbångest den mannen lyfte från mina axlar!

Michael Poromaa byggde en gemautomat. Den glömmer jag aldrig. Han redigerade så också: han såg en möjlig funktion där andra såg hinder. Suveränt.

De var fler, många fler. Jag borde skicka glassogram till dem eller något.

4 Kommentarer

  1. Nonsensakuten den 30 juli, 2009 kl 08:43

    Gemautomat låter spännande och väldigt mycket 90-tal.



  2. Andreas Ekström den 30 juli, 2009 kl 09:00

    Det var en papplåda, säg sju gånger sju centimeter i botten och kanske två decimeter hög. Gemen hakade alltid i varandra, och av någon anledning låg det alltid gummiband och pennstumpar och suddgummin (eller kautschuck, som Hedell kärleksfullt kallade detta favoritredskap) överst i vägen för gemen.

    Då klippte Michael Poromaa upp en liten flik i botten av paketet, där bara ett litet fåtal gem i taget kunde ramla fram. Piff. (Michael kallades förresten ofta för Larry, eftersom det fanns en medelgod skidåkare med namnet Larry Poromaa.)



  3. Larryonov den 1 augusti, 2009 kl 09:29

    Medelgod??
    Världsstjärna på vilken löpsedel som helst!



  4. Andreas Ekström den 2 augusti, 2009 kl 12:42

    Haha, exakt! Men det räcker väl i princip att man är tredjeman i en junior-K4 för att vara landslagsstjärna vid, säg, en fortkörning eller ett bloss rajgräs…?



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.