Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Niclas Sigevall

Av personliga exorcismskäl behövde jag häromdagen studsa runt till lite riktigt jävla tungt gungande rock n’roll från min ungdom.

Egentligen behövde jag bara Niclas Sigevall.

Niclas Sigevall var trummis i Electric Boys på två av tre album, lessnade, flyttade till USA och började jobba i filmbranschen. Jag har ingen aning om vad han gör i dag. Om han ens nånsin spelar.

Saken är att han var den bäste. Han var Sveriges John Bonham. Han hade allt som trumslagare. Det är ett sånt mysterium att en person med en så extrem talang valde att inte utnyttja den längre än han gjorde.

Jag intervjuade Conny Bloom en gång. ”Javisst, han är ju bäst. Eller… han var bäst. Man måste ju öva också. Jag vet inte hur bra han är längre”, sa Conny Bloom.

Han var plötsligt lite ledsen i rösten. Som om det där bara var snack och han visste det: Niclas är fortfarande bäst. Han spelar bara inte.

Egentligen vill jag intervjua Niclas Sigevall, men jag kan inte för mitt liv motivera för mina chefer varför Sydsvenskan skulle ha en intervju med en pensionerad trumslagare som handlar om saker som hur hårt skinnen på hans Ludwig-set var spända och hur han egentligen lyckades ta sig ur trumsolot på ”Tambourine” utan att ramla omkull.

Men jag undrar andra saker också. Om jeansen med målarfläckarna och de där valrossmustascherna på andra plattans omslag var ett slags protest, om han redan där ville bort från rockstjärnegrejerna.

Jag tänker att när jag får en egen talkshow ska jag ha Niclas Sigevall som gäst. Om jag så ska behöva hämta honom med insatshelikopter.