Nordkap, nästan

I dag är jag här, vid Nordlyskatedralen, Norrskenskatedralen, i Alta i nordligaste Norge. Ni ser formen! Perfekt gestaltning – danska arkitekter – av det migrerande stråken av ljus som drar över kvällshimlen.

Nordlyskatedralen är ny, bara tio år gammal. De amerikanska passagerarna från Hurtigruten flockas och betalar sina femtio kronor i entré. Det bor 22 000 människor här, det ligger snö på topparna omkring men är ännu barmark inne i staden. Jag åt rensoppa i går till lunch när jag kom fram, och grillad tørrefisk till middag, because of course I did. I dag är jag avslutningstalare på en seminariedag om teknik och samhälle där publiken kommer från hela Nordnorge, vilket betyder att de har tagit sig hit från platser som Laksefjordbotn, Øvre Bonakas, Gamehisnjárga och Kirkenes.

1984 körde familjen Ekström hela vägen hit, och ytterligare 23 mil upp till Nordkap, det europeiska fastlandets nordligaste punkt. Det är E6 hela vägen. Alltså HELA vägen, från Fjärås. Så i den meningen lätt att hitta, det ligger ju ”just up the road”. Vi hade vår campingkärra med oss, en Camp-Let GT från 1981, och Alta blev vårt basläger för resan till toppen. Jag var nio år. Mamma hade på resan frågat efter färsk fisk i en lanthandel varpå handlaren genuint förvånad sa: ”färsk fisk har vi i fjorden”. Klart man fiskar själv. Det blev sannolikt fläskkotlett på grillen den kvällen.

Jag minns också att det var lite dimmigt, och att pappa gick fram till stängslet vid höjden på Nordkap och stack fram armen så långt han kunde: ”Nu har jag varit längre norrut än någon i Fjärås”, sa han, och vi barn skrattade. (Rekordet kan stå sig fortfarande, det beror rimligen på hur pass långarmade papporna från Fjärås som besökt Nordkap är. Humorn är nog gemensam för de flesta av dem.)