Den här veckans relativa lugn alltså! Fantastiskt. Men också som av en naturlag: Ytorna fylls upp. Det finns ständigt olika spalter och hyllor som behöver text, och jag börjar känna en gradvis ökande liten oro: jag har skrivit mer än jag har läst. Det går inte i längden. Måste fylla på. Längtar desperat efter att se ikapp lite film. Gud, när jag jobbade på DN under 2004 och 2005, och veckopendlade, och ofta hade minst tre kvällar i veckan själv i Stockholm… Jag såg allt på repertoaren hela tiden. Var på skumma teaterföreställningar, såg spring-i-dörrar-fars, var på Berwaldhallen, hann med mina Stockholmsvänner vars barn nu är så stora att jag knappt kan känna igen dem mellan besöken.
Och längtade efter vårt första barn, som ännu var ofött, och hennes lillasyster som föddes för tre år sedan i dag. Jag tyckte livet var kanon för fem-sex år sedan. Allt har ändrats sedan dess, känns det som, och… det är fortfarande kanon. Jag är inte ens nojig över att jag blir äldre längre.
Jag fyller 35 om ett par veckor. Det känns både mycket och lite på en och samma gång. Dagens Nyheter har gjort en intervju med mig till sin familjesida, Lotta Olsson som skrev den har ännu inte mejlat den för påseende. Och jag är lite nervös för det där. Jag föredrar att vara linslus själv liksom, på temat föräldraskap eller temat Google, snarare än på en familjesida… Jag försökte prata mycket om mamma och pappa och mina rötter i Västergötland, om hur berättelserna om de familjemedlemmar som lämnade Sverige har format mig – och så bara påpeka det bisarra i att ett land som Sverige, med Sveriges historia, där 25 procent av befolkningen flydde svält och religiöst förtryck på bara några årtionden, understår sig att rösta in ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Hoppas hon tar med det.
