Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Om äpplen i ett tråg

Detta är en tre år gammal text som jag har haft liggande och liksom aldrig kommit mig för att publicera. Förmodligen eftersom finansieringen av det restaurangbesök jag nu beskriver klarades med överblivna stipendiepengar…

Charlie Trotter anses som en av Nordamerikas absolut skickligaste matinnovatörer, inte minst tack vare sitt samarbete med rawfood-drottningen Roxanne Klein. Han har skrivit böcker och gjort tv och har dessutom rykte om sig att vara snudd på galen.

Stjärnstatus som i en liten ask, med andra ord.

Att matkulturen i USA är begränsad till fett och snabbmat är en vanlig och totalt felaktig uppfattning. Råvarorna är ibland alldeles fantastiska, kryddningarna lånar med självklarhet från hela världen och hela tiden slår influenserna från Mexiko in söderifrån.

Så, för er som är intresserade: Detta är vad vi åt på Charlie Trotter’s en dag i december 2003, efter att tursamt ha sprungit förbi den månadslånga väntelistan tack vare ett återbud:

1. En liten amuse-gueule i form av en vegetarisk maki-bit och en perfekt laxballotine.

2. Spädkyckling i tre små stycken, rödbetsavkok och ett chips gjort på gul beta, serverat med lite kycklingleverterrine och de minsta morötter jag har sett. Redan här syntes exempel på det som ledde till kvällens stora invändning: även om portionerna var perfekt anpassade i storlek, så innehöll de ofta en eller två smaker för mycket.

3. Pilgrimsmusslor med röd curry, ostron, snäckor och en sky på kokos. En spännande smakkrock mellan västkusten och Thailand.

4. Hälleflundra. Fel tillagad, tycker jag, eftersom den serverades med rödkål, kastanjer, oxsvans och shiitakesvamp. Fisk alltså behandlad ungefär som kött på julafton – det var förstås gott, men jag tycker inte riktigt att det funkade. Och vaddå, om det nu är sant att kocken är psykopat så är det väl inget att säga om.

5. Duvbröst. Perfekt genomfört, tydlig smak av fänkål och en sorts peppar som var ny för mig. Kvällens bästa, inte minst på grund av ett stråk kräm på kronärtskocka.

6. Lammkotletter, elegant uppställda, och så tunna bitar filé bredvid. Helt lysande bra, men ändå för mycket grejer: Det hela serverades nämligen med borlottibonor, svamp och en köttfylld tortellini.

7. En carpaccio-tunn bit ananas från Hawaii underst, och så ingefärasorbet med en droppe olivolja ovanpå.

8. Ett minimalt stycke päronpaj, jättebra, men inte bättre än den äppelpaj din och min mamma gör. Kryddmarinerade valnötter till, och så kvällens för mig mest obekanta smak: björkglass, smaksatt med björksirap. Det var som att äta doften av ett björkhänge sommarens vackraste dag.

9. Godis. Minimala saker, praliner, gelékonstverk. Otroligt lysande underbart, kanske det bästa av allt. Ändå klarade jag inte av att äta upp alla tolv bitarna. Jag var så totalt mätt.

Till detta förstås atmosfären: Charlie Trotter håller hus i ett enkelt kvarter nära Michigan-sjön i norra Chicago, och förför med enkla medel. Redan i den minimala entrén står två jättetråg med friska äpplen och två vildvuxna timjansplantor. En subtilare förrätt får man leta efter. Menyn kostade 130 dollar, alltså 1 100 kronor ungefär, exklusive vin. 18 procent dricks lades automatiskt ovanpå det.

Om det var värt det?

Nej, det är klart att det inte var. Det är vansinne att lägga så mycket pengar på en enda måltid.

Men om det var värt det?

Ja, det är klart att det var. Få krogar i det absoluta toppskiktet ligger så förhållandevis lågt i pris. Någon enstaka gång, om man som i mitt fall hade ett oväntat överskott på ett stipendium, och om man klarar av att inte tänka på vad notan skulle kunna ha gjort för nytta i stället, bör man erfara vad det vill säga att låta sig stuvas på ett ställe som Charlie Trotter’s. Jag skulle ljuga er dagens största lögn om jag påstod att jag ångrar mig.

***

Undrar om Helmut Kohl ångrar sig?