Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Om priser

Såg att Sara Stridsberg, igen, har fått ett litterärt pris. Hon får alla litterära priser, och är nu näst P O Enquist landets mest uppburna författare.

Detta gör mig brydd.

Det är ju inte så att jag inte känner igen en stor litterär prestation när jag ser den. ”Drömfakulteten” var en sådan. ”Happy Sally” var ovanlig. ”Darling River” började jag spana lite i, men släppte den, eftersom den hade samma brist för just mig som de andra två: Den grep inte tag, trots uppenbara tekniska kvaliteter.

Sydsvenskan hade en stor omröstning om 00-talets bästa bok, Stridsberg vann den. På en middag med branschfolk för en tid sedan berättade jag om hur häpen jag hade blivit av det, och uttryckte några tämligen milda invändningar mot delar av böckerna, delar av delarna, i detta kompetenta och oklanderliga men då för just mig inte så jätteangelägna författarskap.

”Nej men nu måste jag säga emot dig!” sa då en branschperson närmast harmset.

”Varför det”, sa jag, ”det har ju alla redan gjort”.

Det är intressanta mekanismer, som gör att vissa författare på något sätt trillar över en gräns där allt de gör anses genialt. Enquist är en sådan, förstås, liksom Lotta Lotass och Jesper Svenbro kanske. Vad styr detta? Med vilket mod utdelas de här ofta donationsinstiftade priserna? Säkrast att ge det till någon som redan fått något annat?

Förmodligen är det därför jag gillar Borås Tidnings debutantpris så mycket, för att det till sin natur handlar om att identifiera ny skönlitterär talang. Och kompassen i den juryn imponerar verkligen. Kolla listan på pristagare!

9 Kommentarer

  1. gustav den 25 oktober, 2010 kl 02:28

    Denna aspekt kanske gör det lite mindre anmärkningsvärt att ingen verkar bry sig om att nämna att ordföranden i Vi:s jury varit nära vän till Sara Stridsberg ca hela livet (åtminstone sa de detta själva på seminariet de höll på bokmässan). Det har väl inte gjort så stor skillnad helt enkelt.



  2. Andreas Ekström den 25 oktober, 2010 kl 03:58

    Ah, Peter Fröberg Idling? Ja, jag vet inget om det, men kan bara konstatera att branschen nog är väldigt van vid att människor som känner varann och umgås socialt också delar ut priser och stipendier till varann.



  3. Magnus den 25 oktober, 2010 kl 06:02

    Det finns en inarbetad föreställning i Sverige att en bra roman ska spegla författarjagets frigörelse ur det trånga och kvävande, och det ska göras på ett sätt som låter en identifiera sig starkt med det. Sen Strindberg och fram över arbetarförfattarna på 30-talet, Harry Martinson, Eyvind Johnsons Olofböcker, senare bekännelselitteratur och sen författare som Louise Boije af Gennäs och Torbjörn Flygt. Vare sig det uttalat är självbiografiskt eller en slags överföring så gillar både läsare och kritiker det där som man litet slängigt kan kalla feel-good-dramaturgi och kontraktet med läsaren att det här speglar berättarens egen frigörelse. Så det är en gammal grej, men förväntan på autenticitet och tydölig koppling ill den egna biografin har säkert förstärkts. Många läser nog Stridsbergs böcker som att de svarar mot den frigörelse hon kämpar för som essäist och debattör, hennes hjältinnor blir en slags dubbelgångare till henne själv. Även om t ex ”Happy Sally” inte är nån uppenbar feelgoodbok så finns nog det här med.

    Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” är en annan bok som hjälptes fram av den här förväntan på frigörelseberättelser, och den är naturligtvis lysande, den kommer att bli en klassiker i nivå med ”Nu var det 1914”..Jag gör ingen gradering av de författarnamn som dragit förbi, det är just förväntan på en ”positiv hjälte” med koppling till författarens egne biografi som är gemensam.

    Sen spelar naturligtvis hajpen en roll, ungefär som att det några år från typ 1996 verkade omöjligt att göra ett dåligt svenskt hiphopalbum. Allt som kom ut snackades upp och skrevs upp, oberoende av om det lät taffligt. Jag vill minnas att Håkan Engström vågade skriva att ”Välkommen till förorten” inte var särskilt bra genomförd även om den utgjorde en viktig pionjärinsats, men det krävde säkert en hel del mod att skriva det just då.



  4. gustav den 25 oktober, 2010 kl 08:58

    Så heter han ja. Det är förstås sant att branschen är van och Sverige är ju litet. Svårt att begära mer och någon vidare hård kritik menade jag inte heller. Jag gillade Darling River men känner absolut igen mig i din invändning också.



  5. Peter Fröberg Idling den 26 oktober, 2010 kl 09:42

    gustav: Bara för att klargöra så deltog jag inte i juryarbetet eller omröstningar när Sara Stridsbergs bok avhandlades. Samma princip gällde för övrigt när juryn diskuterade böcker av andra bekanta, som Susanna Alakoski, Åsa Ericsdotter, Josefin Adolfsson, Stephan Mendel-Enk, Anne Swärd och Daniel Åberg. (VI-priset utdelas till en författare som skrivit minst två men högst fem böcker och vars litterära kurva bedöms vara i uppåtgående. Juryn hade således 36 böcker utgivna mellan oktober 2009-oktober 2010 att ta ställning till.)

    Diskussionen som Andreas tar upp är dock intressant och hade jag inte varit jävig hade jag gärna givit mig in i den.



  6. Andreas Ekström den 26 oktober, 2010 kl 10:07

    Bra med klargörande. Och jag kan ju bara konstatera att jag känner mig allt jävigare i en allt mindre bransch – efter fem eller sex år med ungefär samma bevakningsområde känner man lite för många personer på ett socialt sätt, och förr eller senare kommer det att inverka menligt på journalistiken är jag rädd. Sakämnesreportrar kan nog vittna om det oavsett bransch, sport, ekonomi, lokalpolitik, vad du vill.



  7. gustav den 26 oktober, 2010 kl 12:16

    Höll på att säga ”jag och min mun”, men istället trevligt att få höra om dessa höga ambitioner att hålla jäv borta!



  8. Andreas Ekström den 26 oktober, 2010 kl 12:21

    Det som är så enormt svårt är att varje redaktör är HELT i händerna på den enskilde skribenten. Varje prisutdelare är HELT i händerna på jurymedlemmen. För det är ju bara han eller hon som kan säga ”nej, det går inte, vi pluggade ihop”.

    Jag har varit med om att mina böcker i flera fall har recenserats av personer vars böcker jag för min del inte skulle ha recenserat – jag har bedömt att vi känner varann, och inte bör recensera varann. Men där tycker var och en olika, och… ja, vad är rätt?



  9. Anonymous den 2 november, 2010 kl 11:21

    Liknande resonemang som Andreas Ekströms förs fram på den här litterära blogg-sidan.

    http://vakna.blogspot.com/2010/10/nagot-om-augustpriset-och-kallifatides.html

    Det är alltså fler som tycker att den litterära scenens litenhet gör den konform.



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.