En kväll på Gotland tidigare i somras hade L just kliat mig på ryggen en stund när all ork försvann på en halv minut, sådär som den kan göra nu ibland på grund av min sjukdom och mina mediciner. Sedan satt jag och tittade på kalendern för hösten och insåg att jag kan betrakta mig som fullbokad om jag vill. Det är bara att stänga. Jag bestämmer.
Den fysiska erfarenheten tar sig in i sinnet, och jag börjar tacka nej. Ja, dagen är ledig. Nej, jag kommer inte, jag ska till Sydafrika dagarna före och Litauen dagarna efter, det räcker, jag måste ha tid att sova och vara med mina närmaste. Och mitt i allt detta så öppnar sig något slags försvarsmur genom Tom Pettys ”Free Fallin’”. Eller nej, han liksom viftar bort den, muren, med det massiva vemodet och desperationen i refrängens rop.
