På Manilla

Jag tittar ut över havet och anar inledningen på en dunderdeckare som en dag skall göra mig rik:

”Döden kom med båt.”

Man ser hela saken för sig, hur en mångfalt refuserad författare – kanske en gång firad debutant! – tar hämnd på alla recensentjävlar och förläggarjävlar och författarjävlar och låter helveteselden regna in över gräsmattan vid Bonnierföretagens representationsvilla på Djurgården från en RIB-båt.

Jag hör redan Persbrandt i filmatiseringen för mitt inre öra. ”Nu snackar vi FÖRFATTARMORD, då gäller inget jävla REGLEMENTE”. Jag tänker mig Kjell Sundvall som regissör, och Josef Fares i en helt allvarlig roll som ballistiker, som med vita handskar tar hand om de kulor som Leif G W (i rollen som sig själv) fick i axeln och som Leif G W själv drar ut med tummen och pekfingret utan att röra en min. ”I normalfallet finns en sådan här gärningsman nära kretsen av offer”, muttrar han sedan medan han knäpper skjortan.

Vi är fyra män utan kavaj. Leif G W och Paolo Roberto har väst, ej skottsäker, högvälborne af K har en nonchalant cardigan och jag har en tunn svart bomullströja men åtminstone ett par fräsiga skor. Funderar länge och väl på om jag därför ska tänka ”jag är kusinen från landet” eller ”jag är för cool för er player haters”. Men först hälsar jag på den tyngsta dignitären av dem alla: Viktor Rydberg.

Där ligger han, i fönstersmygen, lika nära skaldjurspatén som vanligt. Detta är hans dödsmask. Någon tyckte alltså vid hans död att det värdiga och rimliga att göra var att hälla på en liter gips rakt över fejan på det kallnande liket och fånga själva evigheten, med nedfallande haka och allt. Jag måste ta reda på mer om det där.

Buffén tycktes mer koncentrerad än tidigare år, lite färre moment, men lite bättre. Och dödsföraktande: både alltså fiskpaté och något som var vagt släkt med Skagenröra. Riktiga magsjukeklassiker.

Sedan då, i rask följd prat med, och guhjälpemig om jag glömmer någon: Den från chefsmöten lyckligt befriade Maria Schottenius, den från chefsmöten lyckligt befriade Per Svensson (bara ett snabbt hej, vi sitter ju tillsammans hemma på kostnadsstället), Harald Bergius, Lotta Aquilonius, Klas Ekman, Lars Ilshammar, Malin Ullgren, Kurt Mälarstedt, Jens Linder, Lina Junstrand, numera Wijk, Per T Ohlsson, Åke Stolt, Josefin Palmgren, Niklas Wahllöf, Åsa Linderborg, Odd Zschiedrich, Lina Kalmteg, Erik Almqvist, Elin Ruuth, Karin Olsson, Therese Bohman, Sverker Lenas – och må han förlåta mig objektifieringen, men han är snyggare än någonsin, ett självklart föremål för helt vanlig snyggavund så där man till man – Axel Björklund, Oline Stig, Jenny Teleman – vi misslyckas att definitivt knäcka i vilket sammanhang vi tidigare har haft kontakt – Jenny Aschenbrenner, Ann Heberlein och Anna Tillgren men tyvärr inte Nisse Schwartz, som annars har varit min coola klippa att luta sig mot ute på gräsmattan vid tidigare besök. Han skulle tydligen till Malmö, vad man nu ska där och göra.

Kollar snabbt Twitter och min telefon föreslår anslutning till nätverket ”Manilla”. Det måste givetvis genast tas bort. Internet kan inte finnas på Manilla. Är det ingen som tänker på tradition och fason här? Detta är huset i vilket man kan ståkissa på en toalett och titta rakt på en Isaac Grünewald med dedikation: ”Till Karl Otto på åttioårsdagen”. Man undrar ju. Har de flyttat Grünewald in på muggen för att få plats med en jävla basstation nånstans?

Paret Kepler håller tag i varann. De inte bara heter likadant, de är väldigt lika också. Rart eller läskigt? Kolapaj, men utan grädde för min del. Unga debutanten beställer en fjärdedel rött och resten Ramlösa i sitt glas. Per T har tänt en cigarr.

…och plötsligt tar det tvärslut. Slurp, så är alla borta. Klas Ekman, Johanna Westlund från Svensk Bokhandel och jag försvinner till Hornstull i en taxi och inte en höjd röst har jag hört, inte ett spillt glas har jag sett, inte minsta något som helst annat än ”trevligt” och ”skål”. Någon måste snart mycket konkret, med namn och datum och klockslag, ange händelser som motiverar Manillamytologin. Vem slogs med vem med vilket redskap vid vilken romanutgivning? Sådana frågor är det vi söker svaret på. Tills vidare: bara en fantasi om en deckarinledning och en RIB-båt.

Nu ska jag arbeta.

0 svar på ”På Manilla

  1. Strindberg kastade nån gång fram att ”om allt går åt helvete” kunde han bli överkypare (??) på ett hotell i Schweiz. Han skulle passat för den rollen i datta sällskap hos sina gamla förläggare!

  2. Varför inget roligt längre händer på Manilla? Låt mig gissa. För att det är tunnsått med profiler nuförtiden och för att de få som ändå finns knappast blivit inbjudna? (Däremot en skock opportunistiskt lagda halvfigurer som mest går omkring och ler stelt mot varandra samt ängslas över vilken marknadschef som sitter var och vad bordsgrannen ska säga om gäddpatén påbörjas från fel håll och därtill med fel gaffel.)

    Jag var där 2007 och fick självmordstankar redan under förrätten, så jag vet.

  3. Oj. Jag är tydligen bara där jämna årtal, så -07 missade jag. Men ”förrätt” och ”fel gaffel”, var det sittande middag då? Nu var det buffé och vandring runt, och en enda gaffel att välja på. Åtminstone lättare att göra rätt…

  4. Ja, det var på våren men själva principen torde vara densamma: svettiga armhålor, rosévin och klibbiga samförståndsleenden var man går – eller sitter.

    Men hälsa Mälarspett, Schottenius, Lenas och allt vad de heter från mig, och må den ärevördiga traditionen leva vidare!

  5. Var där häromåret och det dök upp en ambulans med blåljus och allt. Vi som trodde att sjukvårdarna skulle hämta en ranelidare, gwperssonare eller liknande med krossad näsa eller brutna revben blev besvikna. En mellanchef från nån bokhandelskedja hade fått hjärtsvikt… Men hade hoppats få komma i år eftersom jag börjat skriva på en ny bok, men icke. Nån som vet principerna för bjudlistorna?

  6. Ha ha, va roligt. Jag tror att ALLA tänker tanker som ”Om jag skulle klä av mig naken och dansa på bordet” eller ”Ska jag fråga om h*n vill följa med mig hem och titta på mina etsningar i taket” eller ”Jag tror jag slår ner nästa person som tar ordet trevlig i sin mun” eller ”Nu säger jag ”fy f*n va trist” till nästa person jag minglar med”.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.