På resande fot

Kommer hem efter fyra otroligt intensiva dagar som jag huvudsakligen har ägnat åt att förflytta min kropp mellan olika platser. Det är tur att jag trivs hyggligt i sällskap med mig själv, Messenger och Overcast.

En dag: ett par missade samtal från dolt nummer, det är nästan alltid sjukvården. Nu behövde de boka om min ”stora” utredningstid på Sahlgrenska för att prioritera en patient som är mycket sjukare än jag. De är så märkligt respektfulla och noggranna nu när man är vip-kund. De fick inte tag på mig eftersom jag stod på scen, så de ringde Lisa. För att boka av två dagar som var bokade till om tre veckor. De ser liksom till att allt de gör, och att vi som ska få del av allt de gör, har högsta prioritet.

De där två dagarna får nu infalla efter årsskiftet i stället. Då får jag träffa en massa specialister som gör en bedömning: dags att sätta mig i skarpt vänteläge för transplantationen, eller kan det skjutas upp? Rimligen kommer det att skjutas upp, kanske tre månader, kanske sex månader. Jag mår alldeles för bra, tror jag, för att komma ifråga ännu. Så jag lever på som vanligt och känner mig som vanligt.

Apropå vård: när jag nyss kollade lite post hittade jag en kallelse till ultraljud av levern, standard procedure – på MÅNDAG. Konstigt nog kan jag då, så det var ju bra. Andra noteringar från resorna: klart stressad man i sextioårsåldern som mycket bestämt på gränsen till aggressivt sa åt mig att sätta telefonen i flygplansläge när planet taxade ut, ”det är min säkerhet också”. Jag höll med om det bara och gjorde som han sa. Flygrädsla är förlamande för dem som drabbas av det. Jag är inte den som vill jävlas med auktoriteter, men… påslagna mobiltelefoner får inte flygplan att störta; då skulle vi inte få ha dem med oss i kabinen alls. Sätter folk sina telefoner i flygplansläge längre? De flesta verkar bara sätta dem på ljudlöst och lägga undan dem, tycker jag när jag tjuvkikar.

Annan notering: London som är så lätt att älska har förvandlats till ett slags mänsklig trafikinfarkt. Det är en absolut plåga att förflytta sig i staden, nästan hur man än gör. Alla resor tar en timme. Även de som tar en kvart tar en timme. Men å andra sidan: mer tid att lyssna på Electric Boys nya platta ”The Ghost Ward Diaries”, som är deras starkaste av de tre sedan comebacken. Älskar ”You spark my heart” och ”Knocked out by Tyson”, men förstår inte hur de tycker sig ha råd att lämna mörka drivande coola singeln ”Suffer” utanför albumet.

I helgen ska vi drälla runt på Kulturens julstök, gör det ni också, om ni är i eller i närheten av Lund. Det finns ingen mysigare jultradition. Kulturen är ett underbart museum, kolla det om ni inte känner till det, och överallt bland de gamla husen står folk och stöper ljus och spelar bleckblås och skulpterar marsipan. Så med ALLT det sagt: en fin första adventshelg önskar jag er, och jag är säker på att familjen hälsar också.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.