En av de sista dagarna i Kalifornien var jag inne på universitetsområdet på Stanford. Jag tror att det är centralt att ”förstå” Stanford för den som vill förstå Google. Jag ska spara lite av miljöerna till boken, men bokhandeln ska ni få höra om nu.
Jag försöker komma på om jag har varit i en bättre någon gång, det är högst osäkert. Den är inget mindre än fantastisk, hur man än mäter. Utbudet halsbrytande och hejdlöst. Planlösningen storslagen och mysig på samma gång. Ett suveränt fik och en avdelning för Stanford-memorabilia och datorer och så en pappersavdelning med inslag av apoteksprodukter en trappa ner.
Och i mitten, i högsätet, i alltings självklara mitt: böcker. Alla sorters litteratur, viss övervikt för akademiskt material. Min blick föll märkligt nog på en bok om kommersiellt genererad filantropi, samma dag som jag hade intervjuat chefen för Googles välgörenhetsgren. Slog till direkt. Lyxen av snubbelresearch.
När jag rörde mig på Stanford kom jag att tänka på mitt liv, på mitt yrkesval och min studietid. Jag vill inte ändra något, för i så fall, vill jag tro, så skulle jag göra det.
Men jag skulle vilja ha några liv till! Jag har huvudsakligen läst in min universitetsutbildning på fritiden, på kvällar och helger, och under de terminer som jag inte gjorde det, så skötte jag det lite med vänstern. Jag har aldrig lagt ner min själ i ett akademiskt liv, aldrig levt ett helt studentliv som gradvis blivit ett forskarliv, så som min syster har. Jag kan känna viss avundsjuka inför det. Samtidigt som jag vet att forskningens strikta formkrav passar mig uselt som skribent.
Som det känns nu är jag beredd att åka tillbaka till San Francisco bara för att få några dagar till på Stanford och i Palo Alto.
