Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

På väg hem

Så otroligt mycket jag hade kunnat vänja mig vid Essaouira. Här har alltså fem kolleger och kamrater bott under hela januari, någon person har lämnat, någon har tillkommit, jag har kort hälsat på, och de har alla fått saker gjorda. De har haft svajigt internet, men tysta telefoner och samlade arbetspass. De har döpt gatorna och gränderna, i de fall de saknar namn, och jag lärde mig snabbt ”Tvålens gränd” och ”Männens torg” och ”Stora gatan” och ”Mördargränd”. Vårt hus ligger off-Mördargränd. Vildkatter överallt. Vi åt underbara saker, ofta tillagade i tagine (tänk er en nordafrikansk Römertopf med rolig mössa) och alltid med de mest fantastiska råvaror, plus syltade citronskal. Well. You can’t win them all.

Fick vi så där magiskt mycket gjort under de tre dagar vi hade till vårt förfogande? Absolut inte, om man mäter på mitt sätt. Jag var sjuk dag ett, svag och tyst dag två, okej i hälsan men melankolisk och långsam dag tre.

Om man däremot mäter på min projektkamrats vis så fick vi nog trots allt ganska mycket gjort. Vi skrev tidslinjer. Vi konsumerade kultur. Vi ritade rent fysiskt upp bokens olika delar. Vi pratade om ett framtida bokomslag och vi försökte rättfärdiga hela idén. Och vi lärde känna varann: vi är vänner, men nya vänner, och alla samtal vi för, om vad som helst, får inte bara ett mänskligt värde utan också ett ”yrkesvärde”.

I dag är det måndag och vår chargé d’affaires, en finlemmad glad kille som heter Hassan, har beställt en bil till klockan sex, den ska ta oss till flygplatsen i Marrakech. Den ligger 180 kilometer och en halsgrop vari ens hjärta lätt hamnar härifrån. Från Marrakech flyger jag till London, med en mellanlandning i Casablanca, och så sent i kväll vidare till Köpenhamn. Jag kan vara hemma i Lund klockan ett i natt om allt går bra. Sedan, tisdag morgon när jag har lämnat på dagis, tar jag ett tåg till Stockholm, föreläser där, och tar sedan sista tåget tillbaka. Onsdag är en vanlig dag en liten stund, sedan är det en föreläsning där också, men i Malmö, och sedan ska jag inte äta på ett dygn samt dricka fyra liter vidrigt utdrivande medel för den årliga koloskopi-bara-för-säkerhets-skull man får göra om man har Crohns sjukdom, vilket jag har (no fear, helt symtomfri, mår HELT bra!), och detta alltså på torsdag. Man brukar få Buscopan injicerat, det är ett muskelavslappnande medel som bevisar för mig att hjärnan också är en muskel, för den blir jävligt avslappnad nämligen. Det känns som om jag är skyldig en massa folk, typ min fru, mina barn och mig själv, en ursäkt för hur de här dagarna blir.

4 Kommentarer

  1. Farmor Ekström den 31 januari, 2011 kl 12:34

    Slit inte ihjäl dig!



  2. Ellen den 1 februari, 2011 kl 04:21

    Den där drycken är vidrig. Kan förresten rekommendera Ben Watts ”Patient”. Den är mycket läsvärd, även för oss vars patientstatus är själva undantaget.



  3. Maria den 13 februari, 2011 kl 09:29

    Har en anhörig med UC (ulcerös colit). Han kallar coloscopi för bakoskopi. Det tycker jag är humor.



  4. Andreas Ekström den 14 februari, 2011 kl 07:25

    Man kan säga ändoskopi också, i stället för endoskopi. Haaaaahahahaha.



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.