En dag på resa i USA dyker Joshua Kadisons ”My Father’s Son” upp i min iTunes. Jag har aldrig tyckt att den håller tillräcklig poetisk höjd, men den är snygg, och eftersom minst hälften av mig är amerikan i själen så går den liksom in. Jag har bra föräldrar. Jag njuter av att ha dem, och gläds åt deras hälsa och närvaro och energi. Och jag kan till och med tycka om mina avigheter ibland, under förutsättning att jag också kan ana dem hos mamma eller pappa. Då har jag de där avigheterna av en bra anledning i alla fall, jag bär med mig något helt, som innehåller en samlad mänsklig komplexitet. Varje gång jag är på besök hos dem tänker jag: jag hade gärna stannat längre.
