Njuter så av både Sydsvenskan och DN på papper till frukosten – och allt mer av ett mycket speciellt skäl:
Barnen. De ser tidningarna, kollar förstasidan, ställer plötsligt en fråga: ”vem är det?” eller ”har han ingen mat?” eller ”hur får tidningarna veta vad som ska visas på tv?” eller ”kolla, det är ju Tindra, hon går i min parallellklass, varför är det bild på henne?”
Ibland jagar vi på dem, pekar på en artikel, läs den där så får jag höra vad du tycker. (I går: skatt på plastpåsar.)
Samtalen vid frukosten handlar om hela världen, stort och smått. På sommaren när L och jag läser tidningarna i telefonen eller via paddan uppstår inga sådana frukostsamtal av sig själva.
Vem hade kunnat ana det: Papperstidningens kraft som socialt medium?
