Partipiska

Man pratar ibland om ”partipiskan”. Den politiska toppstyrning, eller programtroghenhet om man hellre vill kalla det så, som driver varje parti mot sin egen mittpunkt. Det är nog oftast rätt bra med lite partipiska. Röstar jag på ett parti så vill jag ju ha det partiets politik, och därmed inte representanter som är alltför långt från partiets kärna.

Men det finns ett parti som avviker från mönstret här. Ni anar redan vilket.

I de flesta partier finns det nämligen dissidenter åt BÅDA håll. Ta Centern – du hittar lätt Thatchermässiga marknadsliberaler på högersidan och lantbruksinriktade småföretagarsossar till vänster. Ta Socialdemokraterna – du hittar lätt dem som gärna och lätt jobbar ihop med Vänsterpartiet och lika lätt det man förr brukade kalla ”kanslihushögern”.

Men i Sverigedemokraterna finns bara dissidenter åt det extremistiska hållet. Det vill säga: det finns partiföreträdare som utesluts eftersom de är galna, eller rasister, eller haverister, eller allt detta på en gång. Däremot hör du aldrig om några ”liberala” krafter i Sverigedemokraterna utanför själva partiledningen. Du hör inga självständiga riksdagsmän i SD säga ”vår syn på nationalstaten är lite överdriven” eller ”vi bör mjuka upp vår syn på vad svenskhet är” eller något alls i den stilen.

Vad lär vi då av detta. Jo: Det är partiledningen som står för den liberala ytterligheten i partiet. Partiledningen står inte i sin egen mittfåra, utan i stället med dragkampsrepen i hand i desperata försök att föra partiet mot något slags ansvarstagande normalitet. Det måste vara mycket frustrerande; man lyckas ju väldigt dåligt med detta.

Vad lär vi då av detta. Jo: I det ögonblick den moderate och återhållsamme Jimmie Åkesson förlorar kontrollen över sitt parti, så kommer det inte att mogna ytterligare. Det kommer raskt att dras tillbaka in i den gegga där partiets rötter ohjälpligt står.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.