Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Pekoralfestival 3

”Folkfesten, för någon annan benämning kan man väl inte ge dagen, togs emot väl, arrangörerna kommer säkerligen att lyckas med sina intentioner och ambitioner för Hästens Dag i framtiden.”

För att ta mig runt på olika jobb använde jag två saker: kommunens bussnät samt en ihopfällbar brunorange cykel. Knappt trafikvärdig, tvåväxlad. På torsdagar använde jag den för att cykla ut med kanske tre-fyra tidningar till prenumeranter som inte hade fått sitt ex. Det gjorde djupt intryck på mig hur jag då blev bemött: prenumeranterna blev enormt tacksamma. De hade inte väntat sig en personligt levererad tidning en kvart efter att de ringde, och det präglade mig. Värdet av läsarkontakt.

Onsdagar var annars den bästa dagen. Dagen då tidningen faktiskt gjordes. Sidorna låg där på arbetsbänkarna i sätteriet, och vi kryssade av dem från en lista på väggen. Jag lärde mig reprokameran och vaxmaskinen och började fatta principerna för hur man ramade en bild med halvpunktstejp utan att det såg konstigt ut. Blev bra på huvudräkning, på att räkna spaltcentimeter baklänges.

Slutligen la vi försiktigt sidorna i ett stort, styvt kuvert, och någon körde iväg med dem till tryckeriet. En hel veckoproduktion som bara fanns i ett exemplar. Så stängde vi av vaxmaskinen och såg vaxet stelna. Hängde upp knivar och saxar och tejp. La tillbaka kopierade vinjetter. Släckte i reprorummet. Och så tog vi en fika.

En gång där i sätteriet såg jag ett samband mellan ett ensidigt reportage och mittuppslaget. Eftersom det var svartvitt och annonsfritt på de aktuella sidorna så var det ju enkelt att se till att de hamnade bredvid varann i stället. Jag flyttade pagineringen bara.

Men då sa chefredaktören nej.

Han hade ju inte kommit på idén själv.

Jag hade inte förstånd att liksom vika ner mig och backa, så jag stod på mig, och han ändrade gradvis sina argument. ”Det har att göra med hur annonsörerna har beställt tidningen”, sa han till slut, varpå jag gick till annonssäljaren och frågade om det stämde.

”Det är lugnt, han sa att vi kan flytta sidorna”, sa jag troskyldigt.

Då hittade Chico på något annat skäl.

Jag väntade tills han hade gått, och flyttade pagineringen i alla fall. (Och där passerade jag väl något slags gräns; man får faktiskt inte göra tvärt emot vad utgivaren säger.) Men han upptäckte det, och slet upp pagineringsraderna i vredesmod. Jag fick inte som jag ville – men fattade inte riktigt hur obstinat jag faktiskt hade varit. Jag tyckte mest att jag hade argumenterat för min sak en liten stund.

Det händer att jag funderar på varifrån den där extrema kaxigheten kom. Mina föräldrar är på det hela taget rätt milda personer.

Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.