Praxis eller inte?

Många reagerar på skadeståndets storlek efter TPB-domen. Hur tingsrätten egentligen har räknat när den har kommit fram till summan 31 miljoner har jag svårt att riktigt förstå. Hade det gällt allt eller åtminstone mycket av det material som olovligt funnit nya hem via TPB så hade det kanske varit rimligare, men nu handlar ju åtalet om ett begränsat antal definierade verk.

Många jämför beloppet med de belopp som misshandelsoffer får, som alltid är betydligt mindre.

Det är alldeles tydligt att det finns delar av detta som rimmar illa med det allmänna rättsmedvetandet. Precis som när någon får sex år för dråp, samtidigt som någon annan får sex år för stor ekonomisk svindel. Rimligt? Jag vet inte om det är rimligt. Sex år kan kanske vara rimligt för storsvindlerier som drabbar andra. Men vad ska då dödande av annan människa straffas med? Ja, vid strikt proportionalitet kan ju knappast något annat än inlåsning på livstid komma ifråga. Och ett sådant samhälle har vi ju valt bort.

Om man ska försöka vara sådär kallt juridisk, så handlar detta om skilda saker: Skadestånd för ekonomiskt bortfall är inte samma sak som skadestånd för personlig kränkning eller skada. Om du rånar en bank på en miljon kan du vara säker på att kravet på återbetalning till banken kommer att vara just en miljon, och betydligt större än det skadestånd du får betala till de chockade kassörerna, som kanske får en tiondel av det.

Om det är rätt eller fel kan man förstås diskutera. Men omigen: Sådan är juridisk praxis. Alltså är det, om jag inte är fel ute, det beräknade bortfallet av intäkt som ska ersättas med det här skadeståndet. Kan det verkligen vara så högt som 31 miljoner? Eller har jag missförstått något här?

Oavsett vilket är det precis som vanligt när vi pratar om det här: En del av något mycket större och svårare…

Nu ska jag åka till Köpenhamn, så vi hörs förmodligen först i morgon.

0 svar på “Praxis eller inte?

  1. Jag sitter på lite insideinformation om hur rätten gjorde för att komma fram till det belopp de gjorde — det visar sig att de använt en speciell estimeringsalgoritm:

    return new Random().Next(10000000, 80000000);

  2. ”Alltså är det, om jag inte är fel ute, det beräknade bortfallet av intäkt som ska ersättas med det här skadeståndet. Kan det verkligen vara så högt som 31 miljoner? Eller har jag missförstått något här?”

    Ja, jag tror du har missförstått litet. I varje fall om du med bortfall av intäkt menar den faktiska ekonomiska skada som vållats.

    I domen står att läsa: “Rätten till denna ersättning är alltså inte beroende av att det visas att målsägandebolagen lidit någon faktisk skada och att det olovliga förfogandet därmed orsakat skada.”

    Det hela bygger på ett resonemang om att man oavsett den faktiska skadan (eller frånvaron av sådan) inte ska kunna komma billigare undan genom att inte följa lagen.

    Det verkar vara en grundläggande princip att den som döms till medhjälp inte kan dömas hårdare än den som utför huvudbrottet. Det måste ju innebära att om en mellanstadieelev skulle seeda dessa 33 verk under lika lång tid som åtalsperioden gäller, då skulle straffet bli minst detsamma (eventuellt med undantag för ålder och inkomst). Det är nog litet svårsmält för de flesta.

    Lyssna gärna på Mitt i Musikens inslag med rättssociologiprofessor Håkan Hydén där han kommenterar domen.

  3. Det handlar på något plan om att rätten importerar den amerikanska synen på ”ideellt skadestånd”. Det är den som bygger undan jätteskadestånd av typen 50 miljoner dollar för att Mr Smith inte fått veta att rökning var hälsofarligt, och sedan har han fått emfysem. Sådant hör hemma i amerikansk rättstradition och brukar aldrig dömas ut i Europa, idén att skadeståndet ska vara en fullständig gottgörelse (för vad?) och inte behöver vara proortionellt mot någonting är en nyhet. Konstigt att det inte kommenterats mer.

  4. Dom är ju inte dömda för att ha delat filer utan att för medhjälp, så hur rätt är det att dömmas till att ersätta allt bortfall av intäkter som medhjälpare? Som så många andra redan har påpekat så har TPB-killarna endast stått för en tjänst, ett stort tekniskt framsteg, och straffas nu för hur vi olydiga hemma framför skärmarna har utnyttjat det. Tycker att liknelsen biltillverkare/fortkörning är löjligt träffande

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *