– Puffarna, var fan är de?
– Vilka puffar?
– Simpuffarna! De lila!
Hon hittar dem i en påse bredvid badkaret. De kommer kanske inte att göra någon skillnad, men den lille kan ju inte simma än.
Jogge och hans familj stack förra helgen, de körde på natten och de kom över broarna ner i Tyskland, de är alldeles säkert i Grekland nu. Bra beslut. Gatustriderna uppe vid Annehem har på bara några få dagar lagt hela stadsdelen i ruiner. Av någon anledning är det inga skottlossningar i innerstan ännu, där vi bor. Men bara någon timme tidigare har en stor explosion hörts, jag gick ut och såg att Stadshallen brann.
Det går inte längre. Vi måste härifrån.
Men det är lika illa i Danmark. Det finns inte en chans att vi skulle kunna muta oss över Öresundsbron.
Stefan är vårt enda hopp.
I vanliga fall använder han sin båt till att köra vattenskidor. Han har till och med bildat en förening. De brukade köra i de öppna hamnbassängerna i Malmö ibland. Det är en snabb båt, men den är liten. Sex personer kan man vara kanske. Nu måste jag få tag på honom och se om han kan köra oss över till Nordtyskland. Han har redan erbjudit sig, sedan hans fru och barn kom i säkerhet. Jag förstår inte hur han vågar, eller hur han hittar.
Jag får tag honom via det fasta telefonnätet. Han har kvar sin hemtelefon, och han har kopplat den vidare på något sätt, han kan sånt. Vi bestämmer att ses i Lomma.
Men vi kan inte köra dit heller. Ryggsäckarna är klara, vi har en dator, vi har ett kompakt förråd av mat och lite vatten, alla kontanter vi har hittat, en ficklampa och en tunn presenning. Mycket mer är det inte.
Vi tar cyklarna och en stulen cykelkärra ner genom S:t Larsparken och börjar följa Höje å ut mot havet.
Klockan är två på natten när vi kommer ner till stranden och nästan genast ser Stefan. Han har inte gått ända in riktigt, det är långgrunt. Vi bär varsitt barn ut, den stora får gå själv och hon klagar inte, trots att vattnet inte kan vara mer än tio grader.
– Jag är bara orolig att jag inte har nog med bränsle. Men annars är det prima liv, säger Stefan med den där okuvliga positivismen som alltid har präglat honom.
Vi tar oss ombord, barnen ner i ruffen, och Stefan drar iväg rakt ut i det svarta med oss.
Vad vi ska göra om vi kommer i land i Tyskland? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Jag vet bara att Lund som vi kände det inte finns mer och jag slår bort tankarna på vårt bröllopsalbum, min bas, min glassmaskin, alla böcker och kläder och vänner som jag inte vet om de lever eller är döda.
Vi får se om de släpper in oss i Tyskland, eller om de tycker att de har en kris av något slag, eller kräver ”värdighet i mottagandet” på ett sätt som gör att vi nekas gå i land. Vi får se. En katastrof i taget.
Nu ska vi bara klara natten.
