Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Randanmärkning

För en vecka sedan skrev Karin Olsson, Expressens kulturchef och alldeles säkert blivande chefredaktör, om olika tendenser att illegitimt påverka journalistik.

Ett par exempel handlade om objekt som ville välja reporter. Sverigedemokraterna nämndes också.

Och så nämndes jag.

Jag skrev en krönika i somras som handlar om hur några borgerliga ledarsidor på rekordkort tid lagt om kursen i sitt språk och sin analys vad det gäller frågan om människor från andra länder som kommer till Sverige. Jag skrev bland annat att ägarnas tystnad i just den här frågan gjorde mig illa till mods.

Så vad är då detta? Önskar jag att ägarna ska ta sina ledarskribenter i örat och inskränka deras journalistiska frihet?

Nej. Nej nej nej. Och det måste ju Karin Olsson också inse egentligen. Grundkurs:

Ledarsidan har en särställning i varje tidning. Det är där, och bara där, som ägarnas politiska linje ska drivas. Resten av tidningen ska vara en allsidig blandning av nyheter och analyser och opinionsmaterial och service och allt annat som utgör en bred dagstidning. Men ledarsidan står fri. Ensam och isolerad.

Så är det nästan överallt, och det är en väldigt bra ordning.

På det sättet visar man ju som ägare: ja, jag vill driva opinion för frågor jag bryr mig om, men vi håller oss till en särskild del av tidningen för det. Resten ska du som läsare kunna lita på som pluralistiskt, ett innehåll med ideologisk mångsidighet.

Alltså:

Det vore helt mot all tradition och all rimlighet om en ägare gick in och försökte påverka sin nyhetschef eller sin sportkrönikör eller sin konsumentreporter.

Däremot är det inte bara rimligt, utan förväntat, att ägaren på något sätt påverkar ledarsidan. Det är ju därför ledarsidan finns. För ägarens egen skull.

Det normala är att svenska ägare bara styr genom sina utnämningar, och i övrigt inte lägger sig i. Men när linjen uppenbarligen förändras radikalt – då är det lika rimligt att ägaren säger något om det, vilket Peter Hjörne föredömligt gjorde, om än lite sent kanske, efter utnämningen av den närmast konservativa Alice Teodorescu som chef för GP:s tidigare liberala ledarsida. Han sa visserligen inte något jättekonkret eller jättetydligt, men han betonade att han personligen hade varit aktiv i urvalsprocessen och att det enligt hans mening kan rymmas mycket i den liberala famnen.

Vad jag undrade i somras – och fortfarande undrar – är om de radikala omläggningarna överlag är förenliga med ägarnas önskemål och intentioner. Expressens ledarsida, som gradvis skruvar upp tonläget, förfuskar enligt min mening nu hela tidningens stolta arv: Expressen har alltid stått på den lilla människans sida, sett till individen snarare än systemet, alltid varit mer duva än hök.

När ledarsidan nu för första gången i tidningens historia väljer att arbeta med andra värden i främsta rummet, då ökar förstås nyfikenheten på om familjen Bonnier tycker att denna ledarsida även i dag förvaltar ägarnas intentioner. Det tror jag för min del – detta är en ren gissning – inte att de tycker, och då bör man förstås ställa frågor om det. Men samtidigt är familjen Bonnier en väldigt försiktig tidningsägare åsiktsmässigt. Den utser sina chefer och låter dem hållas.

Extern kritik, som till exempel detta blogginlägg, är dock det bästa som kan hända för att sidans position ska cementeras. Rutinerade ägare sitter still när det blåser, och vill inte riskera att det ska se ut som om de har låtit sig påverkas av externt tyckande.

***

Allt detta här ovan kan förhoppningsvis klargöra varför placeringen av min krönika i just den kontexten inte var helt lyckad. Det är förstås ingen stor sak, jag ville mest skriva ner detta för att kunna hänvisa till det om någon på något sätt skulle ha begreppen om genrer och styrning av åsiktsjournalistik oklara för sig – sådant händer då och då.

I morgon skulle jag förresten ha gått på Expressens stora kulturfest, vilket alltid är svinroligt. Dessvärre har jag fått förhinder, så jag missar det.

2 Kommentarer

  1. Karin Olsson den 1 februari, 2016 kl 09:47

    Du har fel i ditt resonemang att ledarsidan ska fungera på radikalt annat sätt än andra delar av tidningen. Ägarna stipulerar tidningens politiska färg, alltså sätter ramarna, och tillsätter en person som ska förvalta det mandatet. I många fall får den politiska redaktören mandatet direkt från chefredaktören, som utsett ledarchefen eller gett den sitt förtroende. Kräv hellre i första hand ansvar av Anna Dahlberg och Thomas Mattsson om du är missnöjd med innehållet än kräv ägarnas inblandning, tycker jag.



  2. Andreas Ekström den 1 februari, 2016 kl 12:29

    Det är ett sensationellt uttalande att ledarsidan inte skulle vara radikalt väsensskild från resten av tidningen. I Bonniersfären har detta ofta synts genom historien på så vis att ledarsidan har en egen chefredaktör, utsedd direkt av styrelsen. Hos Schibsted-ägda Aftonbladet är det LO:s lilla ägarintresse som styr tillsättningen av den politiska chefredaktören, som sedan ska opinionsbilda utefter ägarnas intentioner. Så funkar det, milt uttryckt, inte riktigt på Sport, Ekonomi eller Utland.

    (Sedan är det förstås så att det förekommer praktisk delegering. Här på Sydsvenskan har flera chefredaktörer i praktiken utsetts av vd, på delegation från styrelsen. Så är det kanske i fallet Expressen också.)



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.