Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Romankonsten reducerad till centrallyrik

Det är med tacksamhet jag läser Kjell Espmark i Svenska Dagbladet, och tidigare Zadie Smith i The New Yorker, om rätten för romanförfattare att hitta på.

Men… är den rätten alltså ifrågasatt?

Ja, det kan ni slå er i backen på. Det anses numera, här och där, ofint eller direkt olämpligt att skriva om en vit mans erfarenheter om man själv är svart. Och det anses fel att använda en del kulturuttryck om man själv inte har just den kulturella bakgrunden. Det tar sig till och med in i matkulturen – jag har sett en Youtube-kock be om ursäkt för att han lagade ett indiskt anstruket recept, trots att han är amerikan.

När man ställs inför ett så konstruerat problem, en så uppenbar dumhet, är det som svårast att hitta argumenten. Kjell Espmark, med mer än ett halvsekel i påhittandets tjänst, måste ju ändå ha känt sig lite häpet desorienterad i samtiden, innan han gjorde jobbet så förtjänstfullt som han gjorde: Ska jag verkligen behöva skriva en lång essä i Svenska Dagbladet till försvar för min rätt att hitta på?

Så länge du måste vara kvinna för att skriva en kvinnas röst, eller gammal för att i första person beskriva åldrande, så är romankonsten reducerad till centrallyrik.

Dessutom blir det omöjligt att berätta om hur det känns att dö i cancer. Alla som har gjort det är nämligen förhindrade att lämna manus.

Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.