Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Så här ska Bryan sågas

Jag känner lojalitet med Bryan Adams. Man gör det ibland med artister som man lyssnat mycket på, artister som man växt upp med. Bryan Adams har en särställning hos mig som gör att jag utan vidare skaffar de skivor han ger ut. Jag litar liksom på att det ska finnas åtminstone något som tilltalar mig där, fortfarande.

I dag är Bryan Adams en artist som enligt nästan alla rimliga måttstockar är passé. Hans största hits gjordes 1983, 1984, 1991 och 1998. Hans bästa platta gjordes 1987. Hans röst lät som bäst för tjugo år sedan. (Som liveartist är han däremot lika bra nu som någonsin tidigare, det är väl undantaget.)

Svenska medier har de senaste veckorna samstämmigt sågat Bryan Adams nya skiva ”11”. Eftersom jag råkar ha en del sakkunskap om Bryan Adams har de här sågningarna gjort mig irriterad. Inte för att de är sågningar, utan för att de är fulla med ovidkommande referenser och uppenbar okunskap (där ett slags parallell till Bruce Springsteen är den vanligaste och dummaste – det finns få relevanta likheter dem emellan).

Nej, så här ska en sågning av ”11” se ut:

Inte sedan 1981 har Bryan Adams släppt en skiva med så svagt låtmaterial som han gör nu. Melodiintuitionen är en så central del av Bryan Adams karriär att tomheten blir enorm när den för första gången sviker. Det sämsta beslut Bryan Adams har fattat som artist är förmodligen att samarbeta med countrytextförfattaren Gretchen Peters – det är som om han inte orkar bry sig länge, som om de ambitioner som faktiskt fanns på ”Into the fire” från 1987 bara var på låtsas.

För oss som har följt hela resan från debutplattan 1980 och fram till i dag blir det som att höra en god vän komma hem med en ny diftong i sitt vardagsspråk efter att ha bott på annan ort. Det stämmer liksom inte längre. En sorts helhet har gått förlorad.

Därmed inte sagt att det inte finns ögonblick på den nya skivan. Inledande ”Tonight We Have The Stars” är fruktansvärt snygg med sin perfekt distade Hammond, och nedtonade avslutningen ”Walk On By” är en pärla. Annars är Dior-kostymen på omslaget det mest lyckade med hela projektet.