Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Så var det för oss

Det finns tillfällen då jag saknar min gamla blogg Hemliga pappan. Alltså inte boken med samma namn, den har jag ju kvar. Men samtalet som fanns på bloggen, de otroligt hängivna människorna som deltog.

Låt mig därför, på den här platsen, skriva vad jag hade skrivit i dag om jag hade haft en pappablogg:

Med vår första dotter var jag hemma halva tiden. Andra halvan. Hon var alltså lite drygt åtta månader då min föräldraledighet började, och hade sedan ett par månader helt slutat äta bröstmjölk och gått över på gröt och puréer.

Med vår andra dotter ville vi testa en variant: Lisa var hemma fyra månader. Sedan var jag hemma åtta månader. Sedan var Lisa hemma fyra månader till. Vi ville alltså försöka få mer av varandras upplevelser: Jag fick prova att ensam ta hand om en väldigt liten bara sexton veckor gammal bäbis som uteslutande flaskmatades, också på natten. Lisa fick prova den mer tacksamma tiden på slutet, när den lilla börjar gå och prata.

För att få till detta hade vi ett par olika alternativ.

1. Vi kunde avsluta ammandet efter tre månader och gå över på ersättning.

2. Vi kunde använda pump och ge bröstmjölk.

Vi funderade fram och tillbaka, och jag var väl den som först föreslog att vi skulle nöja oss med tre månaders amning. Skulle Lisa behöva hålla på och pumpa ur skulle hon ju inte så lätt kunna sticka iväg för en jobbgrej några dagar, till exempel. Det skulle bli ett slags halvmesyr, där hon inte på allvar kunde känna att hon faktiskt var tillbaka i arbetslivet.

Och så blev det. Lillasyster levde på mjölkersättning när jag tog över det dagliga ansvaret för henne i höjd med hennes fyramånadersdag. Det gick förstås alldeles utmärkt. (Själv är jag förresten uppfödd helt på flaskmatning eftersom min mamma av medicinska skäl inte kunde amma. Det tycks ha gått okej det med.)

Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly gillar idén om en individualiserad föräldraförsäkring, och möjligen uttryckte han sig lite slängigt när han i televisionen häromdagen sa att den som vill amma längre än en halv föräldraförsäkringstid ju alltid kan pumpa ur i så fall. Och den gränslöst enfaldiga efterdebatten har mest handlat om vad han ”egentligen” menade, snarare än att ställa några grundläggande frågor av typen:

Finns det inget problematiskt alls med den andäktiga helighet som amningsfrågan behandlas med?

Finns det inga som helst likheter mellan sambeskattningsproblematiken och individualiseringsproblematiken? Eller tydligare: I hur stor utsträckning är det rimligt att staten förhåller sig till enskilda medborgare som del av ett par?

På Island har man en tredelad föräldraförsäkring. En tredjedel öronmärks till mamma, en tredjedel öronmärks till pappa – och med den sista tredjedelen kan man göra vad man vill. Det är en fin kompromiss. Staten kan då driva en viktig fråga om jämställdhet, till gagn för både de kvinnor som diskrimineras ekonomiskt på grund av att de är mammor, och för de pappor som diskrimineras i vårdnadstvister på grund av att de är pappor. (Lång historia, många exempel…) Samtidigt finns ett stort mått av självbestämmande kvar. Just därför bör också den där sista tredjedelen kunna överlåtas till nästan vem som helst, inte bara fördelas mellan mamma och pappa.

Jag vill med detta inte driva politik precis. Jag vill bara, precis som med Hemliga pappan-bloggen och boken, säga något om hur det var för mig och oss. Och jag hör, i den mån den här bloggpubliken intresserar sig för sakfrågan, gärna era berättelser.

8 Kommentarer

  1. […] This post was mentioned on Twitter by Andreas Ekström and Petter Malmhester, Filippa Lindström. Filippa Lindström said: Läs, FTW! RT @andreasekstrom: Lite om hur det var för oss, med ammandet och det: http://www.andreasekstrom.se/2010/09/08/sa-var-det-for-oss/ […]



  2. Malinka den 8 september, 2010 kl 09:24

    Jag känner många som delat 50/50 genom att ta varannan dag och ändå helammat i fem–sex månader och sedan fortsatt amningen uppemot året eller mer.

    Många börjar då med att mamman tar första två tre månaderna, eller är kanske hemma tillsammans en tid så att allt får stabilisera sig. Om allt är fina fisken räcker det ju med att få igång amningen – för mig tog det några veckor båda gångerna.

    Vi körde en kombination av utpumpat och ersättning, men efter fyra månader respektive sex månader blev det morgon- och kvällsamning.

    Förstår inte den oerhörda upprördheten över Ohlys bröstpumpsuttalande, men han kunde ju ha tagit upp flera andra aspekter. Som det här att det redan finns folk som löser saken jättebra.



  3. Karin den 8 september, 2010 kl 10:41

    Jag tycker också att debatten har blivit snedvriden – fast jag tror att upprördheten beror på slängigheten i Ohlys uttalande. Amning och utpumpning är ju något oerhört intimt – det är långt ifrån givet att det alltid funkar så som som man vill, det är lätt att hamna i onda cirklar där man oroar sig, vilket påverkar mjölkproduktionen, vilket påverkar bebisen, vilket gör att man oroar sig, osv. Om man då suttit och gråtit i ren frustration över att ungen vägrar bröstet/att mjölken rinner för dåligt/att ungen tvärvägrar dricka ersättning eller har svårt att få i sig mat/att det inte går att pumpa, trots att man försöker dag efter dag/etc etc och sen får slängt i ansiktet att ”det bara är att pumpa” kan jag tänka mig att man blir heligt förbannad. Det är ju så viktigt att ens barn äter ordentligt – både för ungens skull men också för att man själv ska må bra – så att allt som rör bebisens mat kan bli oerhört känsloladdat.



  4. Karin den 8 september, 2010 kl 10:42

    Sedan håller jag med om att en tredelning av föräldraförsäkringen vore ett bra steg att ta i nuläget. Om mammor i andra länder kan lämna ifrån sig sina barn när de är ett par månader gamla är det väl fullt realistiskt att tro att svenskorna kan klara sig med sju-åtta månader…



  5. Skrymta den 8 september, 2010 kl 12:30

    Jag har inte hört vad Ohly sa men jag har förstått att det här är brännhett.

    Hemma hos oss blev det bröstmjölk i knappt sju månader. Men det pumpades från första stund. Oj vad vi steriliserade och frös in och räknade. Jag (mannen) var föräldraledig lite då och då under första halvåret och så var min far, barnets farfar engagerad några dagar. Barnets mor studerade heltid så hon var inte föräldraledig särskilt mycket. Sedan var jag hemma sju månader.

    En kul parentes i sammanhanget är att när jag tog upp frågan med bekanta så skrattade de bara åt min teori om att det första halvåret skulle vara värst (då sover barnen mycket och har inte lärt sig att gå så det är enkelt att veta vart man har dem).

    Men visst river föräldraledighet och amning upp känslor. Vi gick till en föräldragrupp på Mödravårdscentralen, jag fick med mig sambon genom att säga att vi kunde göra det som ett socialt experiment. Sällan har jag väl blivit betraktad med sådan avsky som när jag frågade när man kunde börja med flaskmatning (jag trodde att det var underförstått med bröstmjölk medan auditoriet tolkade det som att det rörde sig om ersättning).

    De hårresande berättelserna från föräldragruppen rörande föräldraledighet kan jag ta en annan gång.



  6. […] Andreas Ekström –  Så var det för oss […]



  7. Maria den 9 september, 2010 kl 12:09

    Vi delade föräldraledigheten 50/50, en självklarhet för oss. Vad gäller amning så har det funkat smärtfritt och absolut aldrig varit en parameter i vårt beslut om vem som skall vara hemma när, det känns helt enkelt otänkbart att sättet vårt barn får mat skulle äventyra den relation jag och barnets andra förälder har med henne.

    Jag var mycket imponerad av Ohlys modiga ställningstagande, även om det är beklagligt att debatten blev så snedvriden efteråt. Men jag tror att även om han formulerat sig smidigare hade det blivit samma sak, folk verkar helt enkelt inte fatta vad frågan egentligen handlar om, dvs den politiska viljan att driva utvecklingen i rätt riktning.

    /Maria



  8. Andreas Ekström den 9 september, 2010 kl 07:04

    Frågan är ju också hur man ser på skattemedel: Är det statens pengar, som ska användas till styrning? Eller är det medborgarnas pengar, som kommer tillbaka? Där får liberaler och statskonservativa fundera lite…



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.