Peter Sunde skriver fina minnesord över internetprofilen Aaron Swartz i dagens Sydsvenskan och jag uppskattar på många sätt att läsa dem – Aaron Swartz var en ovanlig man, som skapade riktiga saker och som tycks ha drivits av genuint idealistiska motiv, även i sina mer kontroversiella gärningar.
Problemet är väl att Sunde utan att blinka jämför sig med Aaron Swartz. ”Framför allt deltog vi i samma strid – den om informationsfrihet”, skriver Sunde.
Informationsfrihet, really?
Alltså behövs det, igen, en påminnelse om hur staten Sverige och många, många låtskrivare, filmskapare och andra ser på denna ”informationsfrihet”, som Sunde vill kalla det. De ansvariga för sajten The Pirate Bay dömdes till fängelse och dryga skadestånd, för att ha byggt en storskalig och välordnad sajt vars enda syfte var att möjliggöra ett ständigt pågående globalt jättesnatteri.
När Aaron Swartz ville sprida akademiska resultat till massorna, ville Sunde och hans dömda kumpaner fixa så att folk kunde strunta i att betala för den kultur de konsumerade, och detta på ofta redan ekonomiskt utsatta innehållsskapares bekostnad.
Det är, försiktigt uttryckt, inte riktigt samma sak.
Att inlett med ett kokett ”vi som..” eller ”jag förstååår…” ställa sig själv mitt framför den eller det man skriver om, även när det är en (tragiskt) död person, är rätt vanligt i media nuförtiden. Många som skrev om Amy Winehouse i svenska tidningar efter hennes död gjorde detsamma, man gjorde endast lama försök att beskriva varför hon varit en betydande och innovativ artist – det borde, tycket man, inte ha varit så omöjligt – och ägnade sig istället åt orgier i suddig och projicerande sunkig narcissism med den utbrunna stjärnan som alibi.