1. Om jag inte kunde vara journalist skulle jag, jag insåg det på fullaste allvar men ändå lätt chockad bara för några dagar sedan, utbilda mig till barnmorska. För det här, den 31 juli 2005 och den 12 oktober 2007, är och förblir det största jag har varit med om.
2. Om jag träffar Ann Söderlund någon gång blir det väldigt svårt för mig att inte med en ganska aggressiv ton tala om för henne att det inte går någon rak linje mellan städningen i ett hem och kvaliteten på sexlivet. Hon måste alltså ta ut sitt dåliga samvete över ett illa städat hem genom att fantisera om att folk som städar inte ligger med varann!? Men nähä, för ordning måste nämligen inte ses som något som dränerar en människa, har ni tänkt på det, att det skulle kunna vara jobbigare med ett jävla KAOS än med upprätthållande av nån sorts ordning? Och att man DÄRFÖR, med grejerna i ordning, får tid och lust och ork att KNULLA SOM KANINER PÅ VIAGRA!? Jävla idioti, det är på nivån ”den som inte dricker alkohol är ett kontrollfreak” eller ”den som talar om familjepolitik måste leva som hon lär, till skillnad från den som talar om nästan alla annan politik”.
3. Ja! Just det! Har ni läst Maria Svelands fantastiska skilsmässotext i senaste Bang? Den är enorm. Vacker och sorglig och gripande och politisk och privat. Och plötsligt drar jag mig till minnes hur någon i en krönika mer eller mindre KRÄVDE att Maria Sveland skulle skilja sig som en KONSEKVENS av att ha skildrat äktenskapet som i ”Bitterfittan”. Sånt fick hon höra: Du säger att äktenskap är dåliga, men så skilj dig då! Det är så enfaldigt. Du säger att det är dumt att det inte finns mat till barnen i Afrika, men åk dit och laga mat då! Du säger att det är dumt med miljöförstöring, men du åker ju bil just nu! Gud. Jag blir galen. Jag har också invänt mot saker hon har skrivit, det får man så klart, men…
4. Jag har allt jag kan önska mig, och behöver nu en riktning. Jag hade en idé om vad jag önskade mig av ett liv som vuxen, samma som väldigt många andra önskar sig tror jag – en livskamrat, några barn, ett hem att tycka om, ett jobb att gilla, vänner och familj i min närhet. Nu har jag det. Och skulle kunna nöja mig med att leva klart bara. Liksom effektuera det, enligt plan. Vad händer med mig då? Jag behöver förstå mer om varför, och för vem, jag gör saker. Ta upp alla mina beslut och mina idéer om vem jag är på ett litet bord och titta på dem. Vart går jag, vi, nu? En liten fyrtioårskris vid trettiofem, ska vi kalla det så, samtalsterapi, tio tillfällen, vad har jag att förlora? Jag kanske förstår mig själv lite bättre sedan, eller så har jag bara roligt, för det har man med den här personen jag anlitar, vi har haft vår första sammankomst. Tänk en Gudrun Sjödén-tant, med mycket batik och klingande armringar och så. Hon är exakt inte sådan.
5. Men oavsett det: arbetet kan man alltid återvända till och meditera över. Min intervju med Bodil Jönsson blev för jävla bra. Den är i Sydsvenskan i dag över tre sidor.
6. Jag kastas upp och ner i mina känslor inför boken om Carola som Johanna Koljonen och jag skriver, just denna helg skriver vi, sitter i Johannas lägenhet och jobbar och skrattar och lyssnar på textrader och diskuterar i vilken ordning kapitlen ska ligga. Ibland vet jag precis, ibland vet jag inget. Ibland är den det roligaste jag har arbetat med, ibland ger den mig fysisk ångest.
Fint och väldigt du 🙂
Jag har rätt svårt för Ann Söderlund i största allmänhet, men jag tror hon har helt rätt i det där hon säger på slutet, att jämlikhet är bra för sexlivet.
Förresten, jag tror du hade blivit en jättebra barnmorska!
Stort och innerligt innerlägg: Tack för dina tankar;->
Lite reflektioner; Sveland och det hon står för är viktigt; inte för att belysa imbalansen i relationen kvinna/man utan för att belysa att respekt och lika värde gäller alla, överallt och jämt. Jag ser det inte som en genusfråga. Men det är inte en kamp mellan kön, det handlar om att vi som individer måste lära oss att behandla samtliga efter vårt unika värde; det som Juholt kallat social demokrati. Det är inte genom våra jobbskatteavdrag vi ska definieras. (Något som jag idag fick lära mig har som huvudsyfte att vi som löntagare inte ska kräva löneförhöjningar. Visst, Godmorgon Världen i P1. )
Jag gillar det här inlägget. Och förstår inte heller vad Söderlund yrar om.
Det är så kul när du skriver lite mer personligt. Det är som ett kärt återseende!
Kul att du länkar till Malin Bergströms artikel! Och att du också gillar Maria Svelands artikel. Jag har mejlat ut den till hela bekantskapskretsen men inte bloggat om den. Det borde jag göra. Den är värd all cred den kan få.
Lycka till med boken!
Skrytigt om Bodil Jönsson-artikeln tycker jag. Jag brukar låta läsarna få avgöra.
Det gör de ändå… Och om du läser mig här regelbundet så ser du att jag gärna säger både ”det där blev inget vidare” och ”det där blev bra”… Jag tror på att försöka säga sitt hjärtas mening, även om det egna materialet! Samt att inte länka till det allra värsta…
Klädsamt är annars att skriva att Bodil Jönssons svar på min frågor är mycket bra.
Visst, hennes svar är utmärkta, men det var inte enbart det jag ville säga. Jag ville också säga ”det här blev en bra journalistisk helhet, det här är verkligen läsvärt, det här funkade”. Hoppas du inte tog alltför mycket anstöt av min frispråkighet därvidlag… (Hela inlägget som sådant var ju dessutom, som du säkert ser, en övning i att tala från hjärtat utan att begränsa mig. Det behöver jag bli bättre på.)
Det räcker ju inte med att en person svarar bra på en intervju för att det skall bli en bra text. Journalisten måste också göra ett bra jobb. Ställa intressanta frågor, vara påläst… förvalta det som sägs och omvandla det till en god text…. Så visst kan Bodil svarat bra, men det är inte bara det som gör texten. Jag tror för övrigt att man inom alla yrken kan känna när man gjort ett bra jobb, kalla det skryt eller inte… men jag tror att det är viktigt att få lov att tycka att något man gjort är bra. Vi tenderar att vara för självkritiska.
Åh nej! Jag som just städat noga, noga …
Bara att leta upp maken då, snarast.
Tja, apropå Hanne Kjöllers kritiska läsning av bilden av äktenskap och samliv i ”Bitterfittan” så var väl hennes poäng att Sveland gör en hård ideologisering av detta, och av det hon tycker är den vanliga Rollen som kvinna i en fast relation: vad som helst blir till ett bevis på att det är Männen som har makten, t o m att föda och ta hand om barn blir ett förnedrande bevis på patriarkalt förtryck. Det görs med massor av upprört aptos och beskrivs som en järnhård lag. Och Sveland kör fram sitt eget liv som en del i detta, hon upprättar et slags kontrakt med läsaren att ”det här är till stor del mitt eget liv som jag berättar om”. Då är det fullständigt legitimt att ställa frågan: hur sjutton kan detta mynna ut i att du skaffar barn på nytt – och ändå fortsätter att göra anspråk på rollen både som martyr och som kvinnlig ideolog? Martyrbitchande kallade någon den här attityden och den är inte ärlig utan högst iscenssatt.
Sen kan man ju tycka att det är ett problem att personliga narrativ (som i princip inte går att kontrollera halten i) så ohejdat används som argument i dagens debatt, och särskilt när ämnet har anknytning till genus eller sexualitet. Det är väldigt vanligt, mycket vanligare än att man utgår från problematisering på en generell nivå. Typiskt PR-skrivande om ni frågar mig.
Pang, pang, pang, vilken kaskad. Stoff till en veckas bloggande, eller ett år i mitt tempo.
Tack för Ann Söderlund-länken. Jag håller med dig i alla avseenden under punkt 2. Lovar också att läsa Svelands text och kommer förmodligen att fortsätta våndas inför hennes sätt att se på saker och ting. Det är ju skönt att känna sig utmanad och att tvinga sig själv att faktiskt, på allvar, ifrågasätta vad man använder sitt liv och sina relationer till.
För att sedan väga upp berömmet så tänkte jag avsluta med att skriva att jag, trots två försök, inte ens tagit mig halvvägs genom Bodil Jönsson-texten, trots bra liggställning i kökssoffan.
Jag låter det vara osagt om det hade med hantverket att göra, om det var den enorma textmassan som tröttade mig eller om det var min motvilja mot människor som tycks mig alltför kloka och som levererar lite för bra svar på lite för många svåra frågor.
Ah, bra, det verkar som en relevant invändning… Texten är 13 000 tecken totalt, att jämföra med en ”vanlig” sån porträttintervju som brukar rulla in på 9 000. De där sista 4 000 är en… ja, en rätt stor skillnad. Det blir mastigt. Och det är inte säkert att läsarna är bättre betjänta av att man gör det större…
Ser ut som att Ann trampade på en öm tå …
Haha, verkligen! Jag hatar att bli amatörpsykologiserad baserat på enbart ett städat skrivbord…
Jo. Det var ju egentligen inget att bli upprörd över alls. Och ut väller allt det som du någon gång känt dig anklagad för. Den där terapin sitter nog fint, tror jag 🙂
Fyratusen tecken gör enorm skillnad. Det är kul att se: det finns för få långa och ambitiösa texter i dagstidningar, tycker jag.
//JJ