Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Sanningen om Sydsvenskans ekonomi

I dagens DN skriver högvälborne af Kleen ett fint reportage om läget i landsorten – han tar ett grepp om samgåendet Sydsvenskan/Helsingborgs Dagblad, men skriver också om vad som har hänt med Stampen och Göteborgs-Posten.

Det är en saklig text.

Den bjuder också, på sätt och vis, in till det här blogginlägget.

***

Sydsvenskan har ett extremt gott journalistiskt rykte i branschen. Massor av talanger har odlats på Sydsvenskan, priserna har haglat, och dessutom har tidningen hög läsning i samtliga kanaler – nytt webbrekord slogs så sent som förra veckan. Lägger man samman alla kanaler når Sydsvenskan mer än 75 procent av alla människor i sitt upptagningsområde. En siffra andra skulle döda för.

Men, så heter det ibland, detta har ju kostat. Sydsvenskan har blött pengar, hör man. Det behövde få ett slut, drastiska åtgärder var nödvändiga. Ingen konst för de där skåningarna att göra bra journalistik när ingen håller i slantarna!

Den här typen av kommentarer är inte vanliga, men de uttalas ibland av personer med stort inflytande över vår bransch.

Problemet är bara att de inte stämmer.

Det är inte så.

Hårda fakta kommer här.

• Sett över en tioårsperiod har Sydsvenskan gått jämnt upp, eller till och med gjort ett litet plus – trots tunga strukturkostnader, som bland annat beskriver utgifter för att köpa ut personal för att på så vis få ner de fasta kostnaderna. Nettovinsten sedan 2005, räknad på det här viset, blir 33 miljoner kronor.

• Men ännu intressantare: Sett över samma tioårsperiod har Sydsvenskan levererat vinst i det direkta rörelseresultatet alla år utom två, och dragit in över en kvarts miljard, närmare bestämt 263 miljoner kronor.

Vänta nu, tänker facklig vän av ordning, betyder det att de stora personalminskningarna och rationaliseringarna som genomdrivits på Sydsvenskan inte har behövts?

Nej nej nej. Tyvärr. De har absolut behövts. Hade tidningen inte gradvis anpassat sig efter den minskade totalintäkten (som har sjunkit med ett par hundra miljoner sedan toppnoteringarna) hade den gjort stora förluster. Och med det sagt: det finns faktiskt utrymme att tolka årsredovisningarna ännu mer positivt. En stor del av kostnaderna ligger ju på tryck och distribution – som sköts av bolag i samma ägarsfär.

Så varför skriver jag det här? För att en koloni alltid måste hålla ögonen på centralmakten för att inte exploateras sönder och samman. Vem gynnas av att det sprids felaktiga rykten om Sydsvenskan som ett svårt misskött företag? Sådant kan man fundera på medan man fördjupar sig i kalkylbladen.

2 Kommentarer

  1. Per Strömbäck den 7 september, 2014 kl 03:37

    Tack för klargörandet och bra rep av af Kleen. Vad jag inte begriper i den här debatten är varför ingen angriper strukturerna. Intäkterna minskar från annonser och prenumeranter för att dessa går till andra – digitala – plattformar. Men innehållet produceras i hög grad av de traditionella medierna. Kopplingen mellan innehåll och intäkt är bruten, men det har varken mediehus, räknenissar eller redaktioner kunnat påverka. I Tyskland och Frankrike diskuteras hur intäkter kan återföras från Google mfl till innehållsproducenterna, men i Sverige säger debatten att det är ett internt problem för medieföretagen. Extra märkligt eftersom just dessa knappast bangar debatt i andra sammanhang. Kan du lösa denna gåta? /Per



  2. Andreas Ekström den 8 september, 2014 kl 09:39

    Jag tror att det är svårt att vinna diskussionen med starka sakargument, om jag ska vara hård mot min egen bransch. Annonser behöver inte längre ett kringliggande innehåll för att hitta sin publik. Morgontidningen behövde radannonserna – men Blocket behöver inte morgontidningen. Och så vidare i en oändlig rad.



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.