Björn Wimans spaning om hur recensionerna av Carl-Johan Vallgrens bok ser ut påminner mig om ett i mina ögon otroligt trist men vanligt kulturjournalistiskt problem:
Massor av kulturjournalister sätter likhetstecken mellan att förhålla sig kritiskt och att vara kritisk. De tror, hårt uttryckt, att ett kritiskt förhållningssätt förutsätter att man är neggig.
Att man tycker olika om böcker är förstås något annat. Det får man ju alltid göra. Men se ändå vad skillnaden i angreppssätt gör för slutresultatet när Sydsvenskans Per Svensson recenserar den med ett kritiskt förhållningssätt, medan DN:s Ulrika Milles bara är kritisk, och tycks liksom livrädd för att tycka att något är roligt.
Glädje är en enormt underskattad kulturjournalistisk kraft.
Och avundsjuka också, kanske? Skulle tippa att det finns en del kulturjournalister som skulle bytt bort kroppsdelar mot att få vara Vallgren.
Jag skulle kunna tänka mig att prya som Vallgren några veckor i utbyte mot lite avklippta naglar!
HAHA! Då vågar man ju inte tänka på vad du hade offrat för att få vara David Hungate.
Tycker inte att Milles är speciellt negativ. hon medger utan vidare att Vallgren har fingret på pulsådern när det gäller den svenska tidsandan (jämförelsen med klimatet i ”De skamlösa” är spot on, skulle jag tro) och en flödande fantasi. Men hon kanske är mera inriktad på att belysa stil och atmosfär i boken än intrigen, som Per S skjuter fram mer i förgrunden. Det tekniska är ju också helt avgörande för hur en bok gestaltas, många unga författare idag är överförtjusta i den bjärta eller ’ironiska’ hyperbolen som stilmedel och en story som Kunzelmann är så klart i farozonen för att fastna i en massa repetitiva överdrifter där personernas trovärdighet åker åt sidan.
Jag har inte läst Vallgrens senaste romaner speciellt men en av de bästa sidorna med ”Berättelser om sömn och vaka” (novellbok från mitten av 90-talet) är att han kör sina skruvade historier utan att stänka med ett regn av hyperboler och tillknixat ”q-liga” formuleringar och bipersoner. Han litar på sina berättelser och på det exakta, ibland tillbakalutade tonfallet och det är vad som bär den boken.
Marcus: Hungate! Nu måste du ha googlat rejält. Totos förste basist! Han är grym, men efterträdaren Mike Porcaro är snäppet vassare…
Peter: Jag kan verkligen rekommendera nya boken, hur som. Jag hade genuint roligt när jag läste. Däremot vet jag rätt lite om det tidigare författarskapet; jag har inte läst något av det, bara en del om det.
Vem skulle inte vilja prya som John Entwistle några sköna timmar…?
Vallgren: Hans debut ”Nomaderna” är sorgligt underskattad. Ett måste för oss i 2000-talets ”jazz age”-
Om det är någon jag vill prya som så är det någon med bisarrt mycket makt eller star quality. John McCain! (Eller vänta nu…)
Basister ja – att praktisera som Jaco Pastorius vore väl det ultimata, åtminstone om man fick begränsa det till några veckor på turné med Weather Report och inte behövde uppleva hans sorgliga nedgång.
Andreas: Du skriver att du ”genuint roligt” när du läste Vallgrens roman. Jag förstår det inte. Visst är den skickligt skriven, glasklar struktur (romanbyggets konstruktion syns dock alltför väl som i många romaner skrivna efter mallar). Vallgren har en ovanligt stor språkbegåvning. Men det är en roman som inte vill något, som är sig själv nog. Syftet – som jag ser det – är att skriva en bästsäljande roman. Det har han nog lyckats med. Men texten är stum, den saknar dissonanser, sprickor, utrymme för läsaren. Jag formulerad det som så:
http://www.tidningenkulturen.se/content/view/3980/35/
Detta med att glädjen ”är en enormt underskattad kulturjournalistisk kraft” håller jag helt och fullt med om. Men jag skulle vilja gå längre: starka känslor ö h t är tabu inom kulturskriveriet. Vi lever i ängslighetens trista tid.
Skulle gärna läsa din intervju. Kommer den att läggas ut på nätet?
Intressant att höra synpunkter! Jo, som sagt, jag hade just genuint roligt. Boken är alldeles säkert skriven i första hand med just det syftet också, det tror åtminstone jag!
Intervjun kommer nog inte att finnas online, tyvärr.
Andreas: Vågar jag säga att det var en ängslig kommentar?
Javisst vågar du det! Efterlyser du något ytterligare från mig i ämnet?
I så fall lite extratydligt: Jag hade roligt när jag läste denna underhållningsroman, och de invändningar jag har hört ändrar inte det. (Den viktigaste invändningen är den om plattheten i Vallgrens kvinnoskildringar. Särskilt den helt ansiktslösa kvinna som blir äkta maka där på slutet, var hon inte värd mer gestaltning?)
Andreas: Jag var bara ironisk, inget illa menat eller krav på några förtydligande.