Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Sommarblogg: TT

Under tiden på 25timmar gjorde jag klart med Sydsvenskan om ett vick, och förberedde mig på att flytta till Skåne. Jag kunde ha stannat längre på 25timmar, men eftersom jag också hade pratat lite med TT och det lämpligt nog uppstod ett vikariat som morgonreporter där på en månad, just i mars, så hoppade jag på det. En erfarenhet till, tänkte jag, och det var det verkligen.

Det händer fortfarande att jag tänker på enskilda saker jag såg och lärde mig där. Och jag minns flera personer, som till exempel den genomsympatiske Leif Svensson som jag tror är korrespondent i Berlin numera (och som nog fick ta en del skit när han på en chefsposition drev igenom besparingar) och en redaktör vars namn jag inte minns, hon är nog pensionär nu, men satan, vilken koll hon hade på allt. Hon läste alla tidningar samtidigt, såg alla telegram, även när hon inte var i tjänst. Hon var krävande. Ah, jag kan inte komma ihåg hennes namn!

Och så minns jag Martin Höglund, en suverän redaktör, jag tror han bara vikarierade i den rollen då, men det märktes inte när man kom ny och färsk.

Dessa personer i all ära: Ingen gjorde lika stort intryck på mig som TT:s metodik. TT:s mekaniskt uppstyrda och dundereffektiva kollsystem. Det var öststatsangiveri, förvandlat till nyhetsorganisation. TT såg till att veta allt, hela tiden. Och ja, dödsrunor låg klara. Självklart. Till och med för kungabarnen, vill jag minnas.

Jag kom dit varje morgon, och det låg prydliga plastmappar klara med min initialkod (ANE) ditskriven på en lika prydligt och centralt placerad postit. Mapparna var dessutom ofta prioriterade. Detta först, sedan detta.

Så satte man sig och ringde. Om grejen föll ut, så skrev man. Texten tuktades noga för att vara TT-mässig. Om grejen inte föll ut, så skrev man en minutiös kollapp till nästa dag – även om man nästan säkert visste att man själv skulle få mappen tillbaka. Det skulle ju kunna hända att man blir sjuk eller så.

Det här systemet, den här noggrannheten, strider mot det mesta jag vet om journalisters natur. Jag tänker mig att det fanns en eller ett par personer där vid TT-desken som upprätthöll metodiken. Och av någon anledning kändes det som jag tittade på ett sandslott när jag såg de där mappsystemen.

Det kan aldrig hålla, tänkte jag. Someone’s gonna screw this motherfucker up.

Jag känner ingen på TT längre, så jag vet inte hur systemet håller. Men det är nästan så att jag ska försöka göra ett studiebesök någon gång, om inte annat för den logistiska skönhetsupplevelse som, möjligen, i så fall väntar.

Asperger, någon?