Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Speer

Min bok får snällt beröm i DN också.

***

Albert Speer lämnar mig ingen ro, ingen som helst. Som gäst hittar jag ”Dagbok från Spandau” i en bokhylla, fyra hundra tätt tänkta och tätt skrivna sidor, tar ner, läser tills jag är klar.

Detta är den första fängelseskildring jag läser som griper mig in i hjärtat, ända in i hjärtat. Inte ”Papillon”, inte ”Röde orm”, inte någon annan har kommit så nära mig.

Och min sympati och värme utsträcks till en man som stod Hitler så nära. Avbönen är väl i det närmaste total, uppriktigheten svår att tvivla på. Ändå får jag brottas med det i flera dagar. Så fort jag går en sväng, så fort någon del av middagslagandet inte kräver min uppmärksamhet, så är jag där med Albert Speer, på hans vandring runt jorden innanför Spandaus murar.

Alla dessa möjliga ingångar i hans berättelse! Bekännelsen, anklagelsen, längtan, sorgen, kärleken, överlevnaden. Självbedrägeriet? ”Dagbok från Spandau” är allt detta.

Mest av allt, kanske, och tanken slår mig precis nu, är den en bildningsroman. Naturligtvis är den det. Min favoritgenre.

Albert Speer som finner hälsa i att arbeta. Som klättar i fängelseträdgårdens valnötsträd, som odlar endiver och äter några blad i smyg men straffas med isolering i åtta dagar då han olovandes äter lite blomkål. Albert Speer som leder arbetet med att renovera fängelset. Beslutar om färgnyanser, lägger allt sitt arkitektoniska kunnande bakom det. Förkovrar sig med timmar och åter timmar av läsande och skrivande, för att klara de femton levnadsår i frihet som väntar honom då han till slut ska släppas 1966, men rör bara kort vid vad många historiker diskuterar än i dag:

Genom sin administrativa skicklighet kan han mycket väl räknas som en avgörande faktor till varför kriget inte kunde ta slut förrän 1945, trots att det stod klart att det var vunnet och förlorat gott och väl ett år före det.

Och jag tänker på väggarna. Hur jag hade uthärdat i samma situation, eller rättare hur jag inte hade gjort det. Albert Speer hade sex barn, den minste bara några år gammal då han skildes från sin far. I korta anteckningar, präglade av sin generation förstås, präglad av allt han var, skriver Albert Speer stramt om saknaden. Om att ha fått lämna sin familj på tjugo år, detta oerhörda. Kanske ändå ett rimligt straff. Kanske tycker han det själv. Kanske bedrar han sig, säkert gör han det ibland. Vad tycker historien?

Jag läser lite, slumpvis, i uppslagsverk, på internet. Ser med gradvis lättnad:

Historien ger honom någon sorts absolution. En tvehågsen, omdebatterad, ångestanstruken och begränsad men dock ansvarslättnad.

***

Återstår nu att läsa Gitta Sereny, om ”Albert Speer och sanningen”. Känner… bävan. Skepticism också, eftersom Sereny är så uppburen.