Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Svaghet

En av mina brister är att jag är dålig på att visa svaghet. En annan är att jag är väldigt konflikträdd.

Många skulle nog inte hålla med om att jag är konflikträdd, men… de vet ju inte hur det känns i mig heller.

Jag hamnar inte så ofta i konflikter, nästan aldrig egentligen. Men när jag gör det så krävs det en fullständigt enorm energi för mig att hantera det. Så har det varit sedan jag var liten. (Jag har alltså inga som helst problem med att tycka väldigt olika i en diskussion eller så. Det är inte det det handlar om. Det är när det slår över i aggressivitet.) Häromdagen skällde jag ut en hantverkare, en representant för en firma som har gjort ett utmärkt men bara till 98 procent avslutat jobb i vår bostadsrättsförening. Jag hade då behövt ringa honom ett tvåsiffrigt antal gånger och fått massor av motstridiga besked, varpå han hade uppfört sig häpnadsväckande mycket likt en treåring. Jag hade kort sagt all rätt i världen att vara arg.

Saken är bara den att jag gick back.

Jag gick så otroligt mycket back i energi och glädje och andra bra grejer att det inte är klokt.

Jag var alldeles matt i kroppen efteråt, timme efter timme gick åt till ingenting. Jag var helt oförmögen att bara skaka det av mig. Precis samma som när jag för ett år sedan eller så beefade med en tant på en bensinmack. (Helt otippat, vad skulle jag göra, hon betedde sig illa.)

Men det faktum att jag vid en efteranalys är säker på att jag inte har begärt det orimliga, utan på det hela taget haft rätt i sak, är till nästan ingen hjälp alls. Jag mår kass av hela situationen ändå. Jag bara… ogillar konflikter. Jag ogillar att någon är arg på mig. Jag ogillar att vara arg på någon. Det känns som ett problem att jag känner så. Det borde det kanske inte, slår det mig.

Och jag undrar vad det här kan betyda för min yrkesidentitet. Om jag är för undfallande i intervjusituationer. Jag har ofta anat att jag kanske är det. Att det finns frågor som jag väljer bort av sociala skäl, liksom.

***

Det mest tragiska i hela historien är förstås att hut gick hem. Nästa dag kom de, och gjorde klart.

4 Kommentarer

  1. Mattias den 16 augusti, 2008 kl 12:23

    Sällan ger bloggosfären – inte ens blondinbellornas uttömmande känsloredogörelser – någonting så äkta, ärligt och självrannsakande som det här. Jag kan känna likadant när jag hamnar i konflikter; att kroppen blir matt och situationen ockuperar alla ens tankar.

    En intressant fråga: upplever du samma känsla också i konflikter som utspelar sig med skrivna ord?

    Tack för ett genomuppriktigt inlägg.



  2. Andreas Ekström den 16 augusti, 2008 kl 01:18

    Nej, det är helt annorlunda, och det har två enkla förklaringar:

    * När det rör sig om skriftväxling har man tid att tänka efter, och det är ju vanligare att man säger än skriver något överilat.

    * Jag har en viss vana. Genom mitt jobb har jag fått testa att hantera arga läsare några gånger, förstås, särskilt under de perioder då jag har haft redaktörsjobb, och liksom upparbetat en sorts teknik för att hantera det. Om en läsare ringer och börjar råskälla, så rör det mig inte alls på samma sätt. Det brukar gå att hitta en väg fram sådana gånger dessutom. Det gjorde det inte med tanten på bensinmacken…



  3. Lars Truedson den 17 augusti, 2008 kl 05:38

    Vill bara säga att det alltid är lika spännande att se någon sätta ord på sånt man själv känner! Känner igen mig alldeles förbannat. Lasse



  4. JM den 19 augusti, 2008 kl 02:41

    När jag gick i andra klass satt jag snett bakom en flicka som hette Petra. En dag började hon storböla när hon inte kunde lösa talen på ett mattetest som skulle rangordna oss in i vilken mattebok vi skulle få.

    Ett förakt över denna svaghet vällde fram i mig så liten jag var. Minns att jag tänkte; ”varför, för allt i världen vill man göra bort sig så?” Att jag så tidigt kopplade ihop att ha stolthet med att hålla sorg och smärta för sig själv har senare förvånat mig.



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.