Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Sven-Bertil och vi

I helgen ställde syrran och jag till med överraskningsfirande. Föräldrarna fyller år av olika slag. Så de fick inställelseorder, Göteborgs central halv åtta lördag morgon. Där åkte vi med det roliga fina Blå tåget till Stockholm, checkade in på vårt hotell och stegade bort till Dramaten för att se Sven-Bertil Taube.

Den skiva han gjorde förra året, ”Hommage”, är en samling ovanliga sånger skrivna av vänner till honom under 1900-talet, sällan spelade saker, otroligt känsligt uttolkade av Peter Nordahl. Detta var konsertversionen, med långa vindlande mellansnack som aldrig blev förirrade.

När Sven-Bertil Taube gick ut, åttio år gammal, snygg som James Bond, rak i ryggen och med lätta steg, började jag gråta lite. Jag kommer säkert aldrig att få se honom igen på en scen, och när man förstår att man just har haft en av sitt livs kanske tre starkaste konsertupplevelser så blir man lite vemodig.

Att skriva en hyllning värdig denna ”Hommage” är inte möjligt. Sven-Bertil Taube är klasshållarnas klasshållare, så ledig, så skicklig, så precis, så närvarande. Jag vill säga saker som ”Sveriges enda artist”. Han skulle skratta och avfärda det, det vet jag, för jag har intervjuat honom i hans hem i London en gång. Men herregud, vilken yrkesman. Att ha sådan röstklang vid åttio är mot oddsen, men han har den. Han har kraftigt nedsatt syn, kan inte förlita sig på noter eller komihåglappar, allt måste sitta, och det gör det. Som ett spjut.

Det hade räckt med allt detta.

Men hur det nu är, så är Sven-Bertil Taube något annat och mer för mig också: ljudet av min barndom. Mamma älskar Sven-Bertil, och hans bästa insjungningar var alltid självklara på de blandband som gick i bilstereon på våra europeiska campingsemestrar. Jag har tittat ut över många tyska motorvägar och försökt komma ihåg alla färgbeskrivningarna i ”Inbjudan till Bohuslän”, som sjuåring tyckt att det var lite lustigt att ”Anders plöjer med sin norska häst”, för allt norskt är ju roligt och pappa heter Anders, och varför är något ”kinesiskt vitt”, är inte vitt en enda nyans?

På kvällen åt vi makalös middag på AG och softade på hotellet med frågesport och Wordfeud.

Så där har vi några beståndsdelar som gör mig till den jag är: mamma, pappa, syrran, ordlekande, grillat kött, choklad på ett hotellrum, Sven-Bertil Taube.

I höst fyller jag 40.

So far so good.

IMG_5645

Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.