Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Syrien 3

14 december

Vi delar ett rum eller rättare satt tre rum i Homs; Lord Suites Hotel liknar inget annat hotell jag har bott på. Enorma rum, hela lägenheter egentligen, Åsa har en dubbelsäng och jag har två stora enkelsängar, man skulle kunna bo sex eller åtta personer här utan att ens behöva trängas. Det är enkel standard men fint och charmigt. Massor av färg, massor av tegelimitation, massor av plastblommor. En klart shady hiss.

I morse: frukost helt ensamma på hotellet i Palmyra; vi var nog de enda gästerna. På kvällen var vi ute och fick mat levererad till en bar (från samma restaurang där vi hade ätit lunch). Fick lite tid på ett internetcafé. Pratade med en amerikansk kvinna som sagt upp sig för att resa jorden runt. Det är vad som krävs.

Sedan en full och trång buss tillbaka till Homs. Bra att göra en resa på det viset, man ser saker, men det blir lite frustrerande ur tidshänseende på en så här kort resa. Trångt och varmt. Jag har som mest fem tröjor på mig, ibland bara en. Det skiftar, både ute och inne. (En av tröjorna är en brun sak med löjligt tajt hals. Jag tror att jag ska dra öronen av mig varje gång jag får på eller av den. Den torde dessutom vara den enda tröja jag har köpt efter att ha hört försäljningsargumentet ”det är turkisk akryl, min herre, turkisk!”)

Vi bjöds på kaffe, hela bussen ur samma två porslinsmuggar. Ibland finns oväntade fördelar med att inte vara kaffedrickare.

Väl här åt vi jättegod lunch på hotellet innan vi till slut och äntligen sammanstrålade med vår huvudperson.

Parallellt har jag ringt en lång rad samtal, bland annat till informationsministeriet (tänk att lägga in ”Informationsministeriet” i sin mobil!) för att försöka landa ett besök i Al-Tanf. Det slutliga beskedet får vi i morgon, men trots enormt fin hjälp av ambassadören tycks det vara just så omöjligt som vi befarade, i alla fall med så här kort varsel. I stället tar vi sikte på att komma tillbaka.

Självförtroendet vacklar i korta, irriterande ryck. Läste ett fantastiskt Marianne Höök-citat i Anna Hellstens recension av böckerna om henne, något om att man alltid måste ha mer kunskap än man har i det här jobbet. Just så.

Lyssnar på musik i iTunes, och får ofta klicka fram tjugo gånger innan något faller mig på läppen. Väljer blixtsnabbt bort en del saker som är vemodiga och saker som jag anar kan påminna mig om min familj. Sex dagar borta är inte så mycket, men det är ju det ändå. Jag såg en underbar bäbis i dag på bussen, en liten stackare, lugn och söt men nog undernärd eller sjuk. Jättefin, men liksom märkligt passiv eller kanske snarare för vuxen i sitt beteende jämfört med kroppens litenhet.

Jag ska bara vara borta tre dagar till. Om tre dygn och kanske fem timmar, om allt går snabbt och bra från Kastrup där på kvällen, så kan jag sniffa på mina barn, sticka in handen mellan spjälorna och stryka ett styck snarkande bäbis mellan ögonen, sådär som jag brukar göra när hon har svårt att somna ibland.

Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.