Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Test

Tänkte bara testa en grej, att beskriva varför en sång är viktig för mig:

Jag lyssnade på den, och hela skivan den finns på, om och om igen, några veckor i augusti 1994. Jag hade börjat lyssna redan i maj, bara några få gånger, men så blev min cd-spelare med skivan i stulen på Strawberry Hill i Richmond, Virginia, och det blev inte att jag köpte skivan igen förrän jag hade varit hemom och sedan rest ut igen, till Washington State. Det var vackert där uppe, det är vackert där uppe, The Pacific Northwest. Vi var i en stad som heter Bellingham, nära Kanada, och kunde gå längsmed vattnet. Allt var renare.

Sedan reste vi ner i Oregon, och jag hittade farfars storebrors grav, hans gamla hem, och med hjälp av ett brev som jag skrev och postade den dagen också våra borttappade släktingar. Det skulle dröja ännu något år innan jag fick kontakt med dem, men det gick. Jag var i Portland och åkte taxi med en chaufför som kallade sig ”Hawk”. Han hade bara en hand, och så en smidig krok på andra armen, som han kunde öppna och stänga.

Vi hälsade på i Klamath Falls, jag fick bo i ett sommarhus vid en varm sjö med branta fall ner i vattnet. Lät mig dras runt på ett traktordäck där ute på vattnet, blev avkastad, hade svårt att ta mig upp på den rangliga bryggan eftersom den saknade stege. Blev kär i Tami Fisher. Såg den enorma skogen i Oregon, vi körde nästan på en älgfamilj en sen kväll. Sommardimman lät precis som de maskinella kantslagen i den där låten.

Allt var nytt. Min hålslitna väska ersattes. Jag köpte nya skor, nya Teva-sandaler, de hade monopol då, Teva. Människorna var nya. Och så skogen, jag kände mig så liten när vi körde där. Jag skulle fylla nitton ett par månader senare och hade börjat tänka rätt mycket på att mormor och morfar och farmor och farfar inte skulle leva för alltid. Men de var med rätt länge efter det. Jag saknar dem så att det är som en luftgrop, det blir alldeles ihåligt i magen, det suger till som i en brant utförslöpa, det klipper till mig.

***

Låten är ”Every little kiss” med Bruce Hornsby and The Range. Och allt det som står här ovanför kan jag aldrig förmedla till er, men det är vad som går rakt in i mig när jag hör den. Nu och då. Jag tänker att det kanske inte är så meningsfullt att skriva om personliga upplevelser av konst, inte i någon form. Har man mitt yrke är det en besvärande tanke.

2 Kommentarer

  1. Philip den 14 oktober, 2008 kl 09:15

    Bellingham! Jag var där och gjorde intervjuer med Irakveteraner ifjol. Har själv släktingar i North Bend, där Twin Peaks filmades. Det är otrolig vackra ställen, jag längtar konstant tillbaka.



  2. Andreas Ekström den 14 oktober, 2008 kl 09:19

    Sådär vettlöst underbart. Hela den storslagna skönheten från New England, men något mindre highbrow utan att fördenskull vara lowbrow…



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.