The unusual suspect

Det var en vanlig höstvinterkväll i Lund. Kallt, blåsigt, regnigt, mörkt. Jag la tre hundralappar och min mobil i fickan, fällde upp kapuschongen på min enorma vinterjacka och gick upp mot Stortorget för att träffa en vän för en kvällsfika.

En polisbil bromsade in när jag nästan var framme. Jag minns inte exakt vad polismannen sa – han var ung och skarp – men jag avbröt telefonsamtalet med Marcus och sa ”jag får nog ringa tillbaka till dig, för det verkar som om polisen vill tala med mig”.

De frågade om jag kunde legitimera mig, vilket jag för en gångs skull inte kunde. Men att uppge namn och personnummer gick ju bra. Jag skalade samtidigt av mig kapuschongen, för att de skulle se att de hade med mönstermedborgare A K Ekström att göra och inte någon haschlangande bandit eller metodisk avdragsfuskare eller så. Vilket de förstås genast insåg.

Jag blev nästan lite uppsluppen. ”Aha, så ni letar efter den där knivrånaren? Och jag motsvarar signalementet: lång, lite framåtböjd gång, jacka med kapuschong?”

”Lite så kanske”, sa den vänlige skarpe unge.

Vi skildes som vänner och jag önskade dem lycka till.

Men det fanns en efterdyning i kroppen, insåg jag, lätt förvånad. För detta var första gången i mitt liv som jag blev liksom approcherad av polis, om man inte räknar med vanliga trafikkontroller. Det gjorde något med själen en kort sekund, att tillhöra de liksom misstänktas skara. Även om jag i det här fallet var en ”unusual suspect”.

För övrigt är jag lite besviken över att den vänlige skarpe unge inte inledde med ”hur var det här då?”.

0 svar på ”The unusual suspect

  1. Det där kunde som bekant ha slutat olyckligt, t ex att du för ingen uppenbar anledning blev lagd i backen med armarna uppvrängda bakåt och två 100-kilos blåklädda vampyrer på ryggen med syrebrist som följd.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.