Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Tidsstyrt

En intervju med Josefine Adolfsson har bidat sin tid några veckor, men är publicerad nu. Samma gäller för ett reportage om kultursvenskarnas Berlin, som jag gjorde när jag var på Nobelvinnarjakt för en månad sedan. Den texten ingår i en stor murspecial på Sydsvenskan Kultur i dag.

4 Kommentarer

  1. Magnus den 8 november, 2009 kl 09:36

    Väldigt bra intervju med Josefine A, men hennes resonemang om den förra boken känns svävande. I flera intervjuer kring Kårnulf – då, för fem sex år sen – sade hon att den här historien i princip var en del av hennes tonårsförflutna, men en bit som knappast hade låtit sig berättas förrän hon var etablerad journalist med många år i yrket. Att hon inte som rookie kunde vara öppen med erfarenheter från BUP, drogande, ecstacy och mer eller mindre utanförpräglade kretsar är lätt att förstå – det går helt enkelt inte idag, om du som mediafigurant eller reporter börjar karriären med så ömntåliga erfarenheter så blir de stämplade på dig för minst tio år framåt.

    Hade Lars Ahlin skrivit ”Tåbb md manifestet” idag så hade han för många år framåt kallats ”mannen som gav arbetslösheten ett ansikte” och somliga hade blivit upprörda när det visade sig att han själv inte, biografiskt sett, var Tåbb. Men det var ju faktiskt Josefines eget initiativ att sätta ganska rakt likhetstecken mellan Moa och hennes kompisar och Josefine och hennes vänkrets.

    Det ökade naturligtvis intresset, men när hon nu uttrycker att typ, ibland är Moa som jag var då men ibland är hon och storyn en fritt uppfunnen tolkning, och att romanen var ”en del av ett politiskt projekt” så blir ju kopplingarna till Mia E. och Liza Marklund besvärande tydliga. Självklart är inte allting i ”Kårnulf was here” sant, det är ingen sensation, men det betyder en del för läsningen av boken huruvida Josefine verkligen har skolkat och strulat så mycket och ifall några av hennes vänner verkligen hamnade på stritan i Köpenhamn eller om det är något hon har skjutit in från sitt journalistliv.

    Håller f ö inte alls med om hennes bedömning att ”alla som läser en roman vill någonstans veta, är det sant?” Det är snarare något som den halv/fejkdokumentära fixeringen, blandningen av /själv/biografi och roman, tvingar på människor i läsandet.



  2. Andreas Ekström den 8 november, 2009 kl 09:50

    Intressant, tack ska du ha! (En sak: Jag tror egentligen att den där bedömningen om att läsare vill söka historisk/biografisk sanning är lika mycket min, det vill säga: jag tog upp ämnet, och jag tycker nog som hon.)



  3. Andreas Ekström den 8 november, 2009 kl 09:51

    Jag tror för övrigt att man kan utgå ifrån att jag skulle ha blivit kölhalad om jag efter ”Hemliga pappan” hade berättat att jag inte har några barn… 🙂 (Vilket jag alltså har. Två stycken. Bäst jag säger det riktigt tydligt…)



  4. Magnus den 8 november, 2009 kl 10:15

    Apropå ”Hemliga pappan”: absolut. Och Ahlin hade givetvis gått arbetslös och haft tillfälliga påhugg under de dåliga åren i mitten av 30-talet, men han gav tydligen rätt snabbt upp att söka jobb och siktade helt enkelt på att bli författare. Ett sanslöst djärvt beslut när man tänker på omständigheterna. Han hade i princip inga egna inkomster under flera år innan Tåbb kom ut 1943; boken lär till stor del ha skrivits på bibliotek eftersom Ahlin inte hade något riktigt skrivbord hemma i hyresrummet eller helt enkelt inte fick vara där på dagtid för värden… 😉



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.