Tjuvlyssnat

Under en dag i Stockholm för inte så länge sedan stannade några gatuspaningar kvar hos mig.

En kvinna i min ålder som på Gamla Brogatan har kommit ihop sig med en äldre man, jag tror möjligen om en parkerad bil, snäser avslutande:

”Jag är miljonär och har trettio anställda”, och ångar in i en butik. Ja, vad svarar man?

”Jag behöver dig verkligen”, säger en man med långt grått hår som lämnar en liten musikbutik på Ringvägen. Han skakar hand med en man som jag tror är ägaren. Med värme returnerar han: ”Jag behöver dig också. Vi ses.”

Och sedan såg jag och högvälborne af K ingen mindre än Göran Rosenberg beställa en hel hink fisksoppa to go i Hötorgshallen.

Jag gillar Göran Rosenberg. Hans bok ”Tankar om journalistik” borde vara kurslitteratur på alla svenska journalistutbildningar. Den kanske är det. Göran Rosenberg är känd för att vara lite sur av sig eller möjligen bara ha kort stubin, och jag undrar om det stämmer, eller om det är ett sådant där klassiskt exempel på en ungdomskaraktäristik som aldrig går att frigöra sig från, hur mycket man än ändras.