Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Träningsskam

Jag har väl talat om det i skämtsamma termer, men i kväll inser jag att det inte är något roligt med det. Min oerhörda pinsamma oförmåga att träna fysiskt är att jämföra med ett slags missbrukarbeteende.

Jag skäms.

Mitt läge är detta: Om några dagar eller veckor eller månader, på sin höjd, kommer jag att få ett larmsamtal. Då ska jag inställa mig på Sahlgrenska sjukhuset för en levertransplantation.

Det är ingen picknick.

Det vill säga: så gott som alla överlever. Jag har realistiska skäl att tro att jag kan bli lika gammal som någon annan. Men det beror väldigt mycket på hur jag själv sköter mig.

Jag har klara och tydliga instruktioner: Jag bör förbereda mig på transplantationen genom att upprätthålla hygglig allmänkondition, samt genom att se till att inte tappa i arm- och benstyrka. Jag har talat med fysioterapeuten på Sahlgrenska och gjort klart för henne vem jag är: Det funkar inte att de säger ”det vore bra om”, de måste säga ”nu ska du”. Lika tydligt som en läkarorder att lägga sig på en brits för en röntgenbild.

I min journal antecknade hon lakoniskt efter samtalet: ”Pat visar självinsikt”.

Det kan man kanske kalla det.

I november, när jag visste att jag snart skulle sättas upp på den skarpa listan, skrev jag in ett fast kroppsvårdspass per dag i kalendern. Jag tänkte mig hundra minuter om dagen, men inklusive dusch och rakning och allt ständigt jävla pysslande som en kropp kräver. 

Jag tänkte att jag kan bestämma att jag ägnar mig åt att liksom aktivt sköta om mig själv fysiskt hundra minuter om dagen, och så leva resten av livet som vanligt. För att klara detta skrev jag alltså in det i min kalender. Och inte nog med det: jag skrev in ett dagligt motiverande skäl. Jag tänkte att om det någon gång känns segt, så ska jag titta där, och så står det något där, något unikt för varje dag, som ger mig skäl att leva länge och bra. Mina barns namn, till exempel. Jag skrev in dem, på olika dagar.

Och sedan tränade jag inte.

Sedan tränade jag inte en enda gång.

Jag hade annat att göra bara. Valde att glömma det.

Jag måste slutligen inse att mitt missbruk inte handlar om alkohol eller droger, utan om ett slags… tja, fysisk lättja. Bekvämlighet. Inte ens vetskapen om att jag kan förbättra mina hälsoprognoser och förkorta min rehabiliteringsperiod och snabbare finnas till hands för mina barn igen har fått mig att bara göra det där lilla som jag borde göra.

Vilket för övrigt inte är några ultramaraton. Vi talar här om raska promenader eller cykelturer, och väldigt blygsam styrketräning. 

Jag gör det inte.

Min hjärna prioriterar min kortsiktiga fysiska bekvämlighet framför mitt ansvar som pappa.

Den säger ”så stor skillnad gör det nog inte”. Den ser till att hålla sig upptagen med annat.

Jag skäms.

Vi tittade på nån broschyr nu i kväll, min fru har läst den noga, den handlar om livet efter transplantationen. Jag tycker sådant är så ointressant att jag inte riktigt orkar engagera mig i det, nämligen, så hon gav mig en liten dragning.

Vi pratade då förstås om detta. För det återkommer överallt – hur viktigt det är, hur mycket jag själv kan påverka, före och efter. 

Jag bad om ursäkt för min rakt igenom fascinerande och obegripliga oförmåga. Hon tar det med ett slags frustrerat jämnmod, men också med en enkel åtgärd:

Hon kommer nu inte bara att påminna mig, det har hon gjort tidigare utan större framgång, utan med start klockan nio i morgon träna MED mig. Övervaka mig, eller själv göra något i träningsväg samtidigt. Inte gå därifrån förrän jag har gjort det.

Lite som när man övervakar ett litet barn eller en missbrukare som ska ta sin antabus. ”Efter transplantationen gör jag det tre gånger i veckan resten av våra liv, eller tills du klarar det själv”, sa hon.

Jag skäms.

Vi börjar i morgon. Hennes påminnelseklocka ringer vid nio.

Jag satte en egen, på 08.59, för att ha en minut på mig att stå ut med skammen över att behöva ta av hennes tid och kraft för något som jag, till slut och ändå, tycker att jag borde kunna själv.

3 Kommentarer

  1. Karin Edlund den 20 januari, 2020 kl 04:45

    Grattis till ditt första genomförda pre-transplantationsträningspass! Alla som står på väntelista för nytt organ borde ha en militant hustru vid sin sida! MVH din Patientkonstapel… förlåt Patientkoordinator /KE



  2. Andreas Ekström den 21 januari, 2020 kl 03:08

    Tack! Och nu har jag gjort två… Och jag har en stark känsla av att det enda som kan rädda mig från ett tredje är ett samtal från Göteborg! 😀



  3. Philippa Göranson den 25 januari, 2020 kl 08:01

    Hej, eftersom du stängt ner dina sociala medier och inte heller kommer respondera genom LinkedIn och det är också svårt att tagga dig eller dela en text till dig om dig. Men sedan insåg jag att du finns ju här.

    Här lite mer att fundera över:

    https://patientmakt.wordpress.com/2020/01/25/med-utgangspunkt-i-andreas-ekstroms-transplantationsmonolog-pa-lunds-stadsteater-hur-forbattra-for-mer-organdonation-eller-hur-kan-man-se-till-att-undvika-transplantation-helt-och-hallet/



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.