Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Två, i prioordning

Efter helgens helt osannolika dos offerjournalistik om Eva Gabrielsson, Stieg Larssons sambo ni vet, hoppas jag att åtminstone någon vill läsa en invändning.

Läs också gärna helgens intervju med författaren Magnus Dahlström – den var inte helt lätt att göra, vilket ni skall märka…

34 Kommentarer

  1. Hannah den 17 januari, 2011 kl 10:15

    Helt enig med dig i din invändning om Eva Gabrielsson.



  2. Peter F. den 17 januari, 2011 kl 10:15

    Känns befriande att läsa din artikel om Eva. G. Ett av mina första intryck var att de faktiskt övervägt och gjort detta val; att inte gifta sig. Därmed blir det inget kapitel 2. Men, då offermentalitet är en av våra nationalidrotter så blir det tacksamt att ta upp det.
    Det är i situationer som dessa som människor visar upp en mindre grad av vuxenhet; att inte inse att vi har möjligheten att välja, att välja och att ta ansvar för sina val och dess konsekvenser.
    Förutom att Magnus D. inte verkar vara så medveten om att han verkar i en kontext där det finns läsare så ser artikelns layout ha drabbats av ett mellanslagsvirus.



  3. Andreas Ekström den 17 januari, 2011 kl 12:02

    Peter: Ja, tyvärr, det är ett tekniskt fel som ofta återkommer i automatiska webböverföring.



  4. Katarina den 17 januari, 2011 kl 12:32

    Håller också med. De flesta vet väl hur arvsreglerna i landet ser ut?



  5. Marie Breskic den 17 januari, 2011 kl 12:51

    Åh tack, åh tack för invändningen!



  6. Åsa den 17 januari, 2011 kl 04:48

    Jag har också tänkt som du under helgen, dock inte lika mycket mitt i prick.
    Med överallt har hon varit i helgen också! Tröttsamt!



  7. Magnus den 17 januari, 2011 kl 10:14

    Man frågar sig hur en intervju med Strindberg hade blivit om den gjorts idag; han hade säkert förstått att spela litet på offerkortet.



  8. Molly den 18 januari, 2011 kl 09:52

    Håller delvis med i sak ang Eva Gabrielsson men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka du är lite väl (självrättfärdigt?) präktig i din analys.

    a. Livet är inte svartvitt, som Svea rikes lag.
    b. Vi är inte alltid i perfekt balans att göra det enda rätta.
    c. Den som är utan synd, kasta första stenen.



  9. Andreas Ekström den 18 januari, 2011 kl 10:08

    Molly: Jo, det kan nog hända att jag är lite präktig i tonen kanske… Men det är väl obalansen jag främst vänder mig mot. För det är klart att det är enormt synd om henne, det är klart att hon har råkat enormt illa ut. Det är bara sättet historien berättas på som stör mig, som inte lämnar något som helst utrymme över för sympati för han som förlorade sin bror och han som förlorade sin son.



  10. Magnus den 18 januari, 2011 kl 01:03

    ”Offerkofta” (som ju har blivit ett inneord i sådana här sammanhang) är ett rätt smetigt ord egentligen. Det pendlar ofta mellan två betydelser: dels att någon försöker posera som förorättad, som ett ’offer’ – vare sig det är på eget bevåg eller han/hon framställs så utan att riktigt vara med på det – dels att det faktiskt visas fram i media att någon är i ett svagt eller sårbart läge. Och så anvståndstagandet från detta ”offeri”. För mig är problemet när någon – en person eller en hel grupp – visas upp som förtryckt för att det sen ska utövas en slags moralisk utpressning mot publiken: ni kan inte kritisera logiken i vad den här människan säger för då slår ni mot henne som *person*, då gör ni gemensam sak med hennes förtryckare.

    Att det berättas om svaga situationer och jobbiga erfarnehter på ett okonstlat sätt i media är en helt annan sak, det ser man snarast för litet av idag. Men många som drar på om ”offerkoftande” (inte du) verkar mwr irriterade av att ’möta losers i tidningen’ än av den snedvridna bilden och dramaturgin..



  11. Andreas Ekström den 18 januari, 2011 kl 01:27

    Balansgången är svår. Jag tycker att det är kristallklart att Eva Gabrielsson har råkat illa ut – men hon är inte ensam om det. Och hennes utsagor bör värderas, så att medierna inte hemfaller till något slags kampanjorgan för hennes sak.



  12. Mark in the Park den 18 januari, 2011 kl 02:29

    Men din text handlade inte om medierna som intervjuar Gabrielsson (därtill är du för feg) – utan om henne. Du frågar hur länge det är synd om henne – för att sedan säga att det egentligen aldrig varit det. Hon har ju varit oaktsam! Inte vidtagit mått och steg!

    Varför längtade du efter att se den här texten i tidningen? Jag är uppriktigt intresserad. För det enda jag ser är en hjärtlös predikan från stans ängsligaste kille. En föreläsning om ordningsreglerna från elevrådets ordförande.



  13. Molly den 18 januari, 2011 kl 02:33

    Fast hon verkar mer förbannad, förorättad, än martyr. Tycker inte hon försöker samla offer-poäng alls faktiskt.
    Tänker också att hon inte riktigt kan tala för sig (Skavlan-intervjun förfärlig), att någon mer utåtriktad, ”karismatisk”, hade fått massor mer gratis sympati.



  14. Andreas Ekström den 18 januari, 2011 kl 03:32

    Mark: För det första tar jag illa vid mig av ditt påstående om att jag skulle vara för feg att kritisera medier… Onekligen lite märkligt när det riktas mot någon som har gjort precis det i krönikor i tidningen Journalisten i mer än fem år. (Och i Sydsvenskan ofta ofta, här till exempel, bara så att du får något konkret: http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1325018/En-hel-del-att-reda-ut.html)

    Jag säger vidare att det finns skäl till att känna stor sympati för henne – men att bilden förmodligen är bredare än vad den vanligen tillåts vara. EG har berättat sin story oavbrutet i alla de här åren, med total medieuppbackning. Och, framför allt, arvingarnas story har verkligen inte fått en tiondel av det utrymmet. Balansen är helt galen.

    Efter fem år av ensidig rapportering, där två sörjande anhöriga har utmålats som hiskeliga typer, tror jag att det offentliga Sverige kan kosta på sig en enda text, mot de hundratals redan publicerade, som påpekar att bilden möjligen kan vara mer komplex.

    Tycker du att rätten till arvet och förvaltningen med automatik borde ha skrivits över på henne? Hur då? Tycker du att de rättmätiga arvingarna borde ha erbjudit henne mer än 20 miljoner och en bostad? Hur mycket hade i så fall varit rimligt? Tycker du att deras sorg och förlust har värderats lika med hennes? Har hon något ansvar i att det blev som det blev, eller är det bara arvingarnas fel? Det är relevanta frågor.

    Det är för mig svårbegripligt att du kan se ett problem i en enda invändning mot hennes massiva Bindefeldorkestrerade kampanj, som bara den gångna helgen resulterade i flersidiga intervjuer i alla de viktigaste tidningarna och gott om utrymme hos Skavlan, hos Lotta Bromé i P4, hos Nordegren i P1… Och såvitt jag kan se har inte pappan och brodern under de här dagarna hörts någonstans. Helt galet.



  15. Mark in the Park den 18 januari, 2011 kl 04:18

    Återigen: Din text handlade inte om mediernas bevakning (som du dessutom överdriver: Gabrielsson har såvitt jag vet aldrig ”hånat” eller ”förlöjligat” arvingarna. Jag har heller aldrig sett dem utmålas som ”hiskeliga” typer), den handlade om henne.

    Dina frågor är varken intressanta eller relevanta, eftersom det inte är det vi pratar om. Är det förresten inte lite smaklöst att be människor som kommenterar på din blogg att fördela en främlings dödsbo?

    Lyssna på dig själv: ”Men hennes juridiska rätt till Stieg Larssons böcker är noll. Den är faktiskt det. Och vems fel är det?”, ”Den ilska som Eva Gabrielsson nu visar upp är sorglig på så många nivåer.”, ”Men nog nu.”.

    Är du 15 år? ”Titta fröken! Det står så här!”
    Vem är du att avgöra hur arg EG får vara? Nog själv, kamrern.



  16. Andreas Ekström den 18 januari, 2011 kl 04:54

    Är det INTE det vi pratar om? Förlåt, men… vad är det då vi pratar om?

    Om Gabrielssons kommentarer om arvingarna: Läs t ex söndagens SvD. Det är ett exempel av tio, eller fler, möjliga.

    I övrigt kan jag bara konstatera att man som skribent inte kan styra över hur man blir läst, samt, igen, upprepa: Det är för mig svårbegripligt att du kan se ett problem i en enda invändning mot hennes massiva Bindefeldorkestrerade kampanj, som i allt väsentligt handlar om att använda medierna för egna syften. Vi pratar om hundratals artiklar, om inte mer, på många olika språk, under lång tid.

    Att hon har råkat illa ut, det är vi helt överens om, och det står ju också i artikeln vi diskuterar. Hon har rätt att vara hur arg som helst – men på andras bekostnad? Så att andra drabbade och deras versioner inte får en chans? Nej.

    Har du lust att återkomma med lite mer sakspecifika diskussionspunkter än de hånfulla tillmälen du slutar med – välkommen, anytime!



  17. Andreas Ekström den 18 januari, 2011 kl 05:01

    Och just det, jag skulle säga att ungefär en tredjedel av artikeln är mediekritisk, både i den meningen att jag kritiserar redaktionella beslut och samtidigt redaktionell flathet inför Eva Gabrielssons sätt att använda sig av medierna. Jag återger den delen här:

    ”Hur många gånger har Eva Gabrielssons historia berättats i svenska medier utan att Stieg Larssons pappa eller bror har hörts? Eva Gabrielssons mediala smartness har visat sig överlägsen, milt uttryckt, och i gårdagens Svenska Dagbladet lappar hon till arvingarna igen med det ungefärliga budskapet ”Stieg hade tagit avstånd om han hade vetat hur de har gjort”.

    Man kan fundera över vilken logik som säger att en sambos sorg över en avliden är större än en pappas sorg, eller en brors sorg, och som därmed låter sambon förlöjliga och förminska pappan och brodern lite som hon vill.

    Hur många gånger har Eva Gabrielssons allvarliga blick ackompanjerat budskap av typen ”jag hatar industrin runt Stieg”? Det skedde igen här i Sydsvenskan senast i lördags, då Eva Gabrielsson med hjälp av pr-gurun Micael Bindefeld drog i gång en ny del av Stieg Larsson-industrin, nämligen Eva Gabrielssons egen bok om saken. Hon har till och med låtit sig intervjuas av arkitekternas branschtidning; hon är ju arkitekt till yrket. Ingen medial uppmärksamhet rörande den döde sambon tycks henne främmande.”



  18. Mark in the Park den 18 januari, 2011 kl 11:51

    Vi pratar om din attack på en änka (nu kommer du säkert rätta mig och säga att ”sörjande flickvän” är mer tillbörligt; de var ju trots allt inte gifta …) där du talar om för henne att hon får skylla sig själv och att hon bör hålla käften. Rätt så jävla osmakligt, faktiskt. Att du ”längtar efter att se din text i tryck” gör det ännu mer obehagligt.

    Du får det att framstå som att du har plockat upp en gammal NJA, blåst av dammet och efter noggrann läsning funnit att EG inte har någon juridisk rätt till något arv. Hallå? ALLA vet detta. Det är inte det som diskuteras.

    Vad som diskuteras är: Vad hade Stieg Larsson själv tyckt om hur hans böcker marknadsförs? Hur hade han velat att hans sambo skulle kompenseras?
    Spelar det någon roll?

    Jag vet att din första impuls är att sträcka dig efter Sveriges Rikes Lag, men försök kväva den. Den ger, som har påpekats tidigare i den här bloggen, inga svar i moralfrågor.

    PS. Din mediekritik är faktiskt skarpare än jag först trodde. EG har på egen hand duperat de där sittande ankorna på Sveriges största redaktioner, din egen inräknad. Jag konstaterar med förvåning och besvikelse att du emellertid fortfarande har jobbet kvar.



  19. Andreas Ekström den 19 januari, 2011 kl 07:04

    För att ha så få och dåliga argument är du ändå både vältalig och ihärdig, det får man ge dig! Slänger vilt åt de håll som finns kvar och diskuterar en dålig nyhetsbalans på en story som skäl för avgång för enskild reporter som aldrig tidigare skrivit om saken… Jag skulle säga ”bra försök”, men bara om jag tyckte att det var ett bra försök.

    Om du nu menar att det vi pratar om är vad Stieg Larsson själv hade tyckt om marknadsföringen, samt om han hade tyckt att hans sambo skulle få någonting efter honom, så kan vi ju reda ut den delen då, så får du se att du inte har något att komma med där heller. Här kommer den delen ur texten:

    ”Vidare lanserar Eva Gabrielsson ständigt bilden av hur Millennium-trilogin liksom har krämats ut till lägstbjudande. Hur den har vulgariserats och på det hela taget gjorts dålig.

    Hon tycks vara ensam om den uppfattningen. Noomi Rapace hyllas för sin rolltolkning av Lisbeth Salander på film; de trogna fansen tycks gilla filmen lika mycket som böckerna och landets filmkritiker har sannerligen inte kommit med några avgörande invändningar.

    Alla är alltså nöjda, från suraste kritiker till flyktigaste filmpublik, och över hela världen vill folk läsa Stieg Larsson – medan Eva Gabrielsson säger sig utan tvivel veta att Stieg Larsson inte hade gått med på en det ena, än det andra i resan mot litterärt världsherravälde.”

    Hon kan ju ha rätt. Hon kan också ha fel. Vi vet inte det. Eller vet du?

    Vidare: Ska hon kompenseras av arvingarna eller inte? Det har jag inte tagit ställning till i texten. (Men visst bör de dela med sig, generöst, till Eva Gabrielsson! Det har de sannerligen råd med.) De erbjöd henne 20 miljoner och en lägenhet, det tycker jag var rätt elegant, med tanke på att det var 20 miljoner och en lägenhet mer än de hade behövt erbjuda.

    Men eftersom du då tydligen tycker att det var ett otillbörligt skambud, måste det ju innebära att du har en annan idé om vad rätt lösning hade varit i denna moraliskt rätt komplicerade fråga. Då kan det vara på sin plats att du preciserar den nu. Eftersom du själv säger att det är det vi pratar om.



  20. Bosse den 19 januari, 2011 kl 12:04

    Du har som vanligt svårt att skilja på juridik och moral. Det är uppenbart att Stieg Larsson själv önskade att hans sambo skulle ärva honom. Brorsan och farsan har tagit emot pengar och rättigheter som de vet att Stieg inte ville att de skulle ha. Det är självklart ett omoraliskt beteende.

    ”De erbjöd henne 20 miljoner och en lägenhet, det tycker jag var rätt elegant, med tanke på att det var 20 miljoner och en lägenhet mer än de hade behövt erbjuda.”

    Ja, mer än de juridiskt sett hade behövt erbjuda — betydligt mindre än de moraliskt sett borde ha erbjudit. De är helt medvetna om att de går rakt emot vad Stieg själv önskade, ändå väljer de pengarna framför det rätta. Du begriper inte varför man skulle ta hänsyn till Stiegs uttryckliga vilja — det enda som gäller är lagens bokstav. Lagens anda är väl ”flum”, antar jag.

    ”Men visst bör de dela med sig, generöst, till Eva Gabrielsson! Det har de sannerligen råd med.”

    Att respektera en avliden människas sista vilja är inte det minsta lilla ”generöst” — det är _rätt_. Generositet betyder att överträffa det rätta. Herregud.

    (Jag måste också erkänna att jag är nyfiken på detaljerna i ditt tänkande. Meningen ”Den är faktiskt inte det” är fascinerande i sin innehållslöshet, en fullkomligt tom eftertrycklighet, som när en förälder som blivit utargumenterad av sitt barn säger ”för att jag säger det!”. Varför skrev du ordet ”faktiskt”? Jag är allvarligt nyfiken. Varför dög inte formuleringen ”Den är inte det”? För kort? För svagt?



  21. Andreas Ekström den 19 januari, 2011 kl 01:07

    Ja du, P, om valet av ”faktiskt” – jag kan inte säga att det ligger en djup analys bakom varje enskilt ordval, men jag skulle tro att jag skrev det för att understryka fakta i målet, eftersom fakta i målet har kommit i skymundan.

    ***

    Men nu till dina sensationella uppgifter om Stieg Larssons sista vilja! Det här är ju förstasidesstoff! Du känner till den alltså! Det är alltså uppenbart att Stieg inte ville att pappan och brodern skulle ha några rättigheter här? Du är säker på att Stiegs önskan är den ”rakt motsatta”? ”Hans uttryckliga vilja” skriver du – hur menar du att han har uttryckt den? Skedde det före eller efter hans död? Du kan inte mena allvar.

    Och framför allt: Eftersom du tycks ha en stark och klar moralkompass här: Uttryck gärna vad du tycker att det rätta hade varit, eftersom ju det juridiska är solklart. Vad skulle arvingarna ha gjort för att motsvara dina krav på moral? Avsagt sig allt?



  22. Bosse den 19 januari, 2011 kl 01:16

    Ja.



  23. Andreas Ekström den 19 januari, 2011 kl 01:17

    Låt oss säga att det hade varit rimligt, för diskussionens skull.

    Vad tycker du då, omvänt, att Eva Gabrielsson skulle ha gjort med pengar och rättigheter om de hade varit hennes? Borde hon ha givit någonting till pappan som förlorade sin son, eller mannen som förlorade sin bror? Hur mycket, i så fall, för att det skulle bli ”moraliskt rätt” även där?



  24. Bosse den 19 januari, 2011 kl 01:20

    Naturligtvis samma som om Eva och Stieg varit gifta. Och du som kan väckas mitt i natten och rabbla arvslagar utantill vet ju hur mycket det är.



  25. Bosse den 19 januari, 2011 kl 01:33

    Varför citationstecken? Tror du inte på moralisk rätt?



  26. Andreas Ekström den 19 januari, 2011 kl 01:40

    Aha, ingen dålig pirutett: så du tycker att hon, när hon har fått rättigheterna som gåva, sedan ska göra tvärt om, och strikt följa lagen…? Och alltså inte vara extra generös på något sätt? Onekligen ett intressant resonemang!

    ***

    Jodå, jag tror på moralisk rätt, men jag tror att den är extremt svårdefinierad och svår att enas om. Därför tycker jag att begreppet är lurigt. Kanske kan vi i alla fall enas om en sak: Sverige behöver nyare och ”friare” lagar för hur samlevnad och arvsrätt kan fungera, i strikt juridisk mening. Då skulle kanske färre personer komma i kläm i situationer som denna. Kanske skulle fler personer dessutom välja att ”registrera partnerskap”, eller vilken term vi nu skulle använda, om ordet ”äktenskap” försvann från juridiken och avlägsnades hundra mil från kyrkan. Det skulle jag för min personliga del gilla.



  27. Bosse den 19 januari, 2011 kl 02:14

    Lustigt att du skriver att moralisk rätt är ”extremt svårdefinierad”. Varför skulle just definitioner vara intressanta i moraldiskussioner?

    Jag tycker att det sättet att tänka rimmar väl med din besatthet vid regler och lagar. En tydlig definition skulle möjligen kunna få dig att anse något som moraliskt riktigt (förutsatt, då, att åtminstone en majoritet enas om den?) — men i dess frånvaro väljer du att skjuta upp tänkandet och i stället hänvisa till Svea rikes lag.



  28. Andreas Ekström den 19 januari, 2011 kl 02:38

    Nej, det verkligt lustiga är din dans kring det här – du knockas gång på gång och kan inte svara för dig om författarens sista vilja som du ju sensationellt har uppgifter om eller om bristen på konsekvens i ditt resonemang om generositet hos arvingar respektive sambo, men sluggar då vidare med något annat… Minsta lilla citationstecken, minsta sak i det jag skriver senast, för att ta ljuset från din illa genomtänkta linje. Se mitt svar 26, det första där, som exempel.



  29. Bosse den 19 januari, 2011 kl 02:47

    Tydliga, demokratiskt beslutade moraldefinitoner, lag och ordning, och nu sist genomtänkthet och ”konsekvens”.

    Medmänsklighet, rättskänsla, lyhördhet — not so much.

    Och ja, jag såg att du skrev ”pirutett”, och jag kan väl svara in kind: ingen dålig battement frappé där, Andreas.



  30. Bosse den 19 januari, 2011 kl 02:56

    Du har inte överhuvud taget argumenterat för vad som är rätt och riktigt, det enda du gjort är att gnälla på EG, gnälla på att EG får för mycket utrymme, och att i dryg och självbelåten stil tala om för alla vad alla redan vet: att EG inte har juridiken på sin sida.



  31. Andreas Ekström den 19 januari, 2011 kl 05:15

    Dina desperata försök är nu nere på korrfelsnivå, alltmedan du utan att blinka förespråkar två helt olika ageranden och moraliska nivåer för två parter i samma sorg. Jag tror vi har sagt vad vi behöver säga varandra, du och jag.



  32. Bosse den 19 januari, 2011 kl 05:45

    Ja, jag förstår inte egentligen varför jag jiddrar med dig — nästa gång jag vill veta vad du tycker i en fråga så kommer jag inte ta omvägen här, utan gå rakt på lagboken i stället.



  33. Torkel den 20 januari, 2011 kl 09:05

    Jag kan inte låta bli att kommentera i ett av sidospåren som uppkom i den här debatten.

    Bosse skriver: ”Lustigt att du skriver att moralisk rätt är ”extremt svårdefinierad”. Varför skulle just definitioner vara intressanta i moraldiskussioner?”

    Frågan borde ställas helt omvänt; Varför skulle just definitioner INTE vara intressanta i moraldiskussioner?

    Vad som definierar en persons moraluppfattning är sammanhängande med vilket samhälle och vilken kultur, livsåskådning och ideologi med mera personen tillhör eller sympatiserar med. En person kan agera och argumentera omoraliskt enligt en moralisk norm och moraliskt utifrån en annan dito.

    Vad som ytterligare komplicerar saken är att det även hos en person som känner sig ha mycket tydlig moraluppfattning finns inbyggda motsättningar. Ofta kan man hamna i situationer där ens moraliska kompass enligt plikt säger att man ska agera på ett sätt, enligt dygd agera på ett annat och enligt tänkt konsekvens enligt ett tredje.


    För övrigt anser jag att äkteskapsbalken bör förstöras… eller göras om.



  34. Karin den 24 januari, 2011 kl 02:51

    Om Eva och Stieg hade varit gifta och hon hade fått ärva allt, hade det då varit ”moraliskt riktigt”? (Jag sätter det inom citationstecken för det finns ingen standardmoral. Den är olika för olika människor.) Då kanske folk hade klagat över att hon hade fått ärva allt och förvaltat det på ett ”felaktigt” sätt.
    Stieg skrev ett testamente, där var inte Eva med. Vad menade han med det?
    Stieg hade kunnat skriva ett till, men det gjorde han inte.



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.