Alla vi som kollar på tv har en oerhörd massa oförankrade och ogenomtänkta åsikter om vad vi ser. Det är vår rättighet. Det är ett sådant medium. Vad vi säger stannar ofta i vardagsrummet, vi säger något oproportionerligt om hur bra eller dålig någon är eller så. Tv är ett känslomedium, säger de anställda i televisionen tappert, det är bara bra att vi känner så mycket (och tänker så lite?) inför vad vi ser.
Kanske det.
Mina egna erfarenheter av att producera television inskränker sig till ett år som knattereporter i SVT:s barnnyhetsmagasin ”Barnjournalen” under det år jag gick i sjunde klass. Hade jag inte bestämt redan att jag ville bli journalist (det hade jag) så gjorde jag det då.
Min fascination för arbetet med att göra television har aldrig minskat. Jag tittar alltid så fort jag själv ska medverka med stor nyfikenhet på alla smådetaljerna, planeringen, förberedelserna, tekniken. Definitionerna på journalistisk professionalitet i just detta medium.
Som i förra veckan, då jag satt i den så kallade morgonsoffan – som är ett bord med stolar runt, noga räknat – hos TV4. Programledare var Jenny Östergren och Anders Kraft. Jag tycker, bara så där vardagsrumsspontant, att de är väldigt skickliga på att skapa en behaglig och avspänd stämning. De är förberedda. De lyssnar på svaren. De utstrålar ett lugn som borde kunna göra de franskaste nerver… finska. Eller vad man säger.
När det är tio sekunder kvar tills vi ska börja ser jag en klocka räkna ner. Anders Kraft och Jenny Östergren snackar lite med varann och mig, och ser ut som om de bara satt i ett lugnt morgonmöte på jobbet eller till och med ute på ett fik en helt vanlig förmiddag. Ingenting i deras ansikten förråder att de har koll på klockan.
”Och ni är inte nervösa alls? Sju sekunder kvar?” frågar jag.
”Näe, man vänjer sig. Men man får skärpa sig lite”, säger Anders Kraft och Jenny Östergren hinner kort instämma i det innan Anders Kraft plötsligt på en tiondel av en sekund slår om i hela sin utstrålning, i sin röst och i sin blick:
”Missa inte det”, säger han in i kameran.
Han har förstås haft koll på vad som rullade medan vi väntade, och sätter rätt avannons. Jenny Östergren har på samma tiondels sekund genomgått samma förvandling. Ändå är hon sig lik: Det är samma person jag får möta, när jag nu ska besvara hennes frågor, samma person som hälsade på mig ute i korridoren tio minuter tidigare med kaffemugg i hand. Det känns tryggt och vant, och utan att jag riktigt har märkt det har hela upplägget försatt mig i samma avslappnade känsla som hela programmet har. Jag känner noll nervositet, jag brukar ändå känna något litet i den vägen.
Sedan växeldrar de oss igenom tio minuter. Det låter spontant, men är noga preparerat, både av programledarna och av den researcher som någon dag tidigare har pratat länge och grundligt med mig i telefon för att pricka några tänkbara samtalsämnen.
Så hur blev det då? Jättebra, tycker jag, eftersom programledarna kombinerade sin egen rutin i själva genomförandet med respekt för vad ordentlig research kan betyda för deras egen insats. Inslaget finns här:
Och en sak till: Jag hade just fått på mig mikrofonen och satt och läppjade på mitt varma te. Då kommer ljudteknikern med en riktig porslinsmugg. ”Smakar bättre i den, och så ser det ju lite mer frukost ut”, sa han. Proffs, han med.
Det är skillnad. Låt ingen säga er något annat. Det är skillnad mellan proffs och amatörer, det är skillnad mellan dem som förbereder sig och dem som inte gör det.
..så sant så sant… är trött på mentaliteten som ibland finns – att det skulle vara fult att förbereda sig. Själv kallar jag det respekt! Tänk vad mycket bättre kortare och effektivare möten, seminarier, föreläsningar, dragningar etc. skulle vara.