Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Udda

Det är en udda arbetsvecka. Det är som om allt sker på ovanliga tider. I måndags förmiddag jobbade jag i Lund, snackade med kollegerna på Lundaredaktionen för att hålla mig lite ajour om vad som är på gång. I måndags kväll ledde jag Sydsvenskans stora läsarträff i de nya lokalerna vid Triangeln. Sedan gick jag ut i det nya pentryt, letade upp ett par plastpåsar och tog tåget hem.

Jag började ana vartåt det barkade.

Efter några andeutdrivningsseanser – jag hann alltså hem innan höstkräksjukan tog kommandot – var jag som Bambi på hal is under tisdagen, men kunde ändå jobba i min säng, jag läste en roman inför en intervju med författaren. På tisdagskvällen fick min alltid lika proffsiga kollega Cecilia Nebel täcka för mig och leda läsarträff nummer två.

Nu är det onsdag och jag sitter på bussen till jobbet. Några timmars praktiska göromål väntar, inklusive författandet av lördagens internetkrönika, sedan ska jag vara några timmar på Lunds universitet på sena eftermiddagen, innan jag åker tillbaka till Malmö för en annonsörträff i kväll, som jag alltså ska programleda på samma sätt som i måndags.

I morgon kommer jag att följa en person, tillsammans med fotograf, mellan klockan halv tre och kanske halv tio på kvällen, varpå jag av produktionstekniska skäl förmodligen måste skriva hela grejen direkt, det ska bli fyra sidor till söndagstidningen. Innan dess måste jag dock skriva min söndagskrönika; det är rutin att den ska ligga klar fredag morgon.

Sedan är det fredag, och den dagen har faktiskt vissa förutsättningar att bli ganska ”vanlig”. Å andra sidan har jag jour på lördag, och jobbar då nio till fem. Vilket gör att jag kanske kan ta kompledigt på min födelsedag på tisdag och ta med mig min fru till Köpenhamn och drälla runt och äta saker, eller något i den stilen. (Gud vilken bra idé! Så får det bli!)

Så varför skriver jag allt detta? Av tre skäl:

* För att påminna mig själv och andra om att journalistik inte alltid kan, bör och ska utövas på kontorstid.

* För att jag får dåligt samvete av att inte vara på plats på redaktionen när mina kolleger är det – alldeles oavsett hur mycket jag har jobbat vid andra tidpunkter. Det är idiotiskt, men jag kan inte helt frigöra mig från den känslan.

* För att få tillfälle att länka till Jan Gradvalls text om gränsen mellan arbete och fritid, och den vila som kan finnas i att slutligen bestämma sig för att släppa på den distinktionen.

2 Kommentarer

  1. Peter den 24 oktober, 2013 kl 04:09

    Förlåt, men vilken korkad krönika av Gradvall. De enda som kan släppa distinktionen mellan arbete och fritid är naturligtvis de som är så privilegierade att de kan arbeta med sitt fritidsintresse. Prova att applicera samma resonemang på en person som arbetar som personlig assistent med extremt tunga lyft, en industriarbetare eller en städare. Vill de ta med arbetet hem? Upplever de att gränserna arbete-fritid är lite svävande? Näppeligen. Om man däremot, som Gradvall, ägnar arbetsdagarna åt att titta på nya amerikanska tv-serier och lyssna på skivor och vad det nu kan vara, ja, då kan jag förstå att man har en något skev syn på arbete. Bara det att 99 av 100 inte har det så. Kanske behöver Gradvall få reda på att det finns en värld bortom frilanskontoret?



  2. Andreas Ekström den 24 oktober, 2013 kl 06:58

    Jo, fast det tror jag att Gradvall har väldigt klart för sig. Det tycker jag framgår, så att säga av summan av hans gärning.

    Sedan tror jag att stora delar av hans resonemang ändå är applicerbart på ganska många jobb som huvudsakligen sköts via laptop och telefon, och alltså får även praktisk relevans för rätt många.



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.